Det håller inte

av jagborhär

Alla säger något och jag vill bara ha ett svar. 08.21 ringer de upp från BVC och säger att de ser provsvar men att en läkare måste tolka dem och de ska prata med honom och han eller de kommer ringa upp. Jag försöker förklara, och gör det utan att gråta, först efter ett tag gråter jag när jag säger att jag inte vet vad jag ska göra, jag måste ju veta om det är en infektion eller om det handlar om rutiner, trygghet och kärlek.

Min kompis messar och säger att kanske har det lilla barnet något i sitt hjärta också, och hon klagar på att bup avvisade oss. Om det är så, att han har något i sitt hjärta, är det då bup som kan hjälpa oss? Han är ju så liten. Om det behövs tar jag honom så klart till en barnpsykolog, den googlingen om vilka som finns tillgängliga är redan gjord för länge sen. Men kanske ska jag prata med mina psykiatrikervänner först, de känner både mig, barnet och min exman. Bara drar mig lite, så som man gör när man ska fråga vänner om privat hjälp från deras professionella kunskap. Men jag vet att de skulle vilja hjälpa så jag ska nog dra iväg ett mess och fråga om vi kan prata.

Vi gick till förskolan tillsammans idag, och sen hade jag kommit överens med pedagogen om att lämna och gå iväg efter ett tag. Han sa att en lång lämning var okej idag (att jag är med honom är vad som krävs för att barnet ska tycka att det är okej att ens lämna sängen, hemmet, kattgoset) men på torsdag så ska vi testa en kort lämning. Det vet jag kommer gå bra, förutsatt att vi bara kommer dit. Men jag vet inte om vi kommer dit.

Och jag då. Börjar känna oron starkare, ångesten ligger för nära. Vet att jag behöver tagga ner, kan tex inte vara ansvarig för digitala event samtidigt som jag ska fixa en lämning av mitt barn så det är väl bara att maila och säga som det är. Men drar mig för det också. Magkatarr brukar vara mitt vanligaste stressymptom och nu är i alla fall halsbrännan här. Hittade en novalucol långt in i badrumsskåpet och det säger något om hur bra det ändå varit, så länge. Katastroftankarna hjälper mig att fantisera om att återgå till antidepp för att orka, jag måste ju orka nu, eller så går fantasierna till att tacka nej till jobb, och ibland går fantasierna så långt som till att inte orka, men hur skulle det se ut. Skulle jag kunna bara sätta mig ner och gråta, och inte orka mer. Det skulle vara så skönt, men då vet jag vad som kommer hända, då kommer ansvaret landa på honom, det lilla barnet, då kommer han komma med täcke, kuddar och katten och cirkulera runt mig tills han känner att vi nog inte går under. Jag tycker inte det är okej, han behöver motsatsen till det just nu, men det är bara det att jag inte vet om jag kommer hålla ihop.