Vårens första dag
av jagborhär
Vi tar av skor och strumpor och trampar äntligen mot solvarma betongplattor och mjukt gräs. Kilar över till grannarna på andra sidan vägen som hade dörren öppen och frågar om den jämnåriga dottern vill vara med på årets första vattenspridare och jag ursäktar mig med att säga att jag känner mig som en björn ute ur ide.
Vi gör sällskap med nya grannmamman och hennes familj och har picknick vid ån och hon berättar om något som var på pricken samma som för mitt barn, och initierat berättar jag hur ofta jag googlat 1177 om sexåringar och bla bla bla, ja med henne flyter pratet på och även hon raljerade över hur utmattad hon blev av allt folk och jag lyssnade noga noga och försökte i mitt huvud härma och tänka att ja, så där kan man också uttrycka sig. Allt måste inte vara på dödsallvar, lite kan få vara bara på skämt.
Men mest är det solen, och det den gör med oss. Min kollega som sov över hos oss i fredags sa efter att vi pratat om allt, och även hon kramat min son, att det varit en så lång vinter. Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka etc, ja nej jag tror inte det är över men igår var en bättre dag och idag är det också, även om morgonen fanns med en kris men jag klarade av att ha ett helikopterperspektiv och se sambandet mellan hans totala vägran och ilska och det faktum att han vägrade äta. Alltså man fattar ju att ett hungrigt barn inte har bra humör, det är sen evigt som förälder, men det här med att vägra äta fast man är hungrig är nytt. Men då finns i alla fall något att utesluta, och i det kunde jag stå stadigt. Jag fick ett av hans gosedjur att ge honom en sockerbit och sen vaknade han upp lite, mjuknade lite och stegvis kom vi framåt den här morgonen. Det kanske låter absurt med socker etc men tro mig att jag hade testat allt jag kunde innan.
Det gäller att ta till vara på de mjuka delarna av livet, och idag är en sådan. Och jag njöt så mycket av att vara med andra, vara ledig, vara med mitt barn i solen och jag njöt av att se det stora i att vi är här, när vi ibland den senaste tiden varit så, så långt ifrån det.
jag bor här 
Så härligt, och vad spelar lite socker för roll.❤
Nä, egentligen, vad spelar det för roll. Men skönt att du skriver det också!
Socker kan vara lösningen. Tror inte man ska fästa sig vid det.
Nej lite socker spelar verkligen ingen roll ❤
Härligt!
(Vägra äta fast man är hungrig är ett tecken på att man har det lite skakigt inombords hos vuxna jag känner inkl mig själv. Att bli lirkad till att äta då är väldigt fint. Man blir ju extra skakig inombords av att inte äta.)
Ja så väl du beskriver det, jag tänker också att det är fint att lirka, men att gränsen mot att tvinga inte får överskridas. Extra skakig av att inte äta blir ju även jag.