Söndag 23.17

av jagborhär

Det går så där. Två dagar upp, en dag ner. Pratar med min mamma som även hon hade varit orolig säger hon.

Satt med mitt barn efter att han somnat efter lunch när jag sagt ifrån om klipp från ett spel på Youtube och han blivit ledsen. Han ville inte vakna sen, skrek, sparkades, slängde med ryggen. Satt med honom sen och försökte ringa 1177. Ville egentligen att de skulle säga att jag skulle åka in, att vilja sova så mycket, vara så energilös, så arg är inte normalt. Men vi väntar på testresultaten. 1177 hade för lång telefonkö, var god försök senare. Hans pappa över telefon fick också se, men han ser något annat, att det är skilsmässan och sen jag som inte kan hantera. Men även han är mildare, eller så är det att han inte kommer åt mig på samma sätt.

Fika och Alvedon gav mig mitt barn tillbaka. Han kanske bara är helt normalt sjuk idag, ont i halsen och hosta imorse fick oss att avstyra alla planer för dagen för att istället dammtorka lego.

Alltså han finns där, mitt barn, förutom energilösheten och utbrotten så är han den mest älskvärda och följsamma lilla person, en riktig liten dr jekyll och mr Hyde, någon slags strid som pågår inom honom.

Vi tror på allt eller inget, men kanske en utvecklingsfas och D säger att nu finns kanske inte det lilla gulliga barnet mer, nu finns kanske ett stort gulligt barn istället.

Må det vara så. Må det vara en fas som går över. Jag ber om det och vi går igenom stoicismens tre faser om vad man kan kontrollera, vad man kan lära och hur man kan få perspektiv. Det hjälper mig och oron lägger sig, inte lika taggigt utan  med kammad medhårs.