Det är över nu

Glöm alla drömmar om Turkiet, kanske om tio år alltså.

Så sa han, min man.

Jag läste om dagboken från hösten 2014. Minns fortfarande hur köksmattan kändes och luktade när det enda jag orkade var att ligga tätt ner mot den.

Hans hemland, hans hemmagator, där kommer vi aldrig att bo. Tack Erdoğan för det. Tack för terrorn. Tack för vår feghet. När jag ser protesterna gå skrikandes genom gatorna tänker jag att vi borde vara där. När vi hör grytlocken slås mot varandra och ljuda över takåsarna. När vi får de förtvivlade meddelandena om att det inte går att leva där, att regeringen är tjuvar och att allt hopp är borta då känns det skamfullt att vi slipper känna så. När min man tittar på mig och säger från djupet någonstans nedanför samvetet att han är tacksam över att inte vara där, han som annars stått först i vartenda led. Vilka vägar hans liv ska ta är relativt outgrundligt.

Men ja, medan mångas drömmar krossas dessa dagar plockar vi ihop de skärvor vi har för att bygga något nytt. Lagas med guld som gammalt japanskt porslin. Det blir vackrare så. Vill plocka ihop alla de vackra människorna vi känner så ledsna som de är nu och laga dem med guld.

Det krävs tid

Det har gått mer än fyra år och ett helt liv. Jag bytte riktning och hamnade någon annanstans fast ändå inte.

Första dagen i Uppsala fick min kropp ro på något sätt, fötterna kändes lättare och visste hur de skulle ta ett steg för det andra.

Han kom nyss och tände lampan över min soffplacering men försvann lika fort, och tyst. Jag hör skramlet från köket och sen en person med snabba steg som hojtar och frågar om jag inte ska äta. Tre gånger med röst tillgjord på olika sätt när jag inte svarar. Maten kallnar ju.