Till min son, förlåt.

av jagborhär

Du kan verkligen inte rå för något som du går igenom i ditt liv. Du är så liten, och har inte valt något alls. Du skulle vilja bestämma mer, och du vill bestämma över ditt liv. Alla barn är maktlösa, men det ser ut på olika sätt. Din maktlöshet handlar mycket om att du inte kan göra dina föräldrar nöjda. Din pappas tomhet kommer du aldrig kunna fylla, och hans gliringar och krav på respons är så svåra att fylla. Men inte heller min oro har du kunnat mätta. Jag som bara vill att allt ska vara bra, inte ska vara för jobbigt, som så ofta bara velat få döva bort om än bara lite känslor med jobb och sömn.

Det här ska inte bli en text om att klanka ner på mig själv, jag vet att det jag gjort för dig behövde göras, jag vet att vi behövde komma bort. Förvisso kunde jag inte veta hur mycket det skulle kosta på, men det var inte separationen som kostade på, det var hålet som hade grävts innan när all min självtillit, medkänsla och kärlek fick så kraftiga törnar att de inte längre förmådde att hålla uppe mitt skal. Jag kunde aldrig veta när jag tog oss vidare hur svårt det skulle vara att laga mig igen, men det är ju det enda jag har försökt göra. Laga mig, leva med dig. Låta dig leva ett så normalt liv som möjligt. Fylla på med kärlek och omhändertagande.

Men en sak har jag alltid varit rädd för, och det är ju de för starka känslorna. Och det är här mitt förlåt kommer in, för det här önskar jag att jag vågat se i vitögat tidigare. Jag önskar att jag vågat fråga någon tidigare om varför jag är så rädd för ilska och hur jag kan uthärda det. Spåren går så långt tillbaka och jag har tänkt lite lojt att jag lämnat det där, i rädslan för utskällningar av syskon och klasskamrater och mitt eget driv att aldrig hamna i centrum för det. Inte vilja göra fel. Men man gör ju fel och det är inte fel. Det var inte fel på några av de andra, men de var inte lika bra på att sicksacka sig fram som jag.

Det svåra är ju nu, när du är arg på mig. Och hur det skär rakt in i mig. Och hur jag måste kunna stå kvar, du måste kunna få vara arg på mig. Och jag tänker tillbaka på dig när du var ett två tre fyra fem och jag kan inte minnas att du varit typ arg på mig. Det är så, så konstigt, för det måste ju ha hänt, alltså jag vet ju att vi har bråkat men vi har också alltid alltid blivit sams igen. Och jag har kontextualiserat mentaliserat bäddat in och kramat. Jag har gjort det för att jag trott och tror att det är rätt men jag har också gjort det för att jag är så rädd för den råa ilskan, för att jag inte vet hur man ska uthärda det.

Idag blev du så arg på mig för att du inte fick dricka läsk till frukost, och sen för att jag smittat dig med min förkylning att du vägrade äta frukost på flera timmar. Jag ville först gå ut, jag ville ringa min mamma och fråga varför jag är så här, men jag landade i att jag behöver vara här, med dig, men bara bredvid. Jag sa snabbt till D som det var, att jag ville gå men att jag skulle stanna, jag skulle sätta mig i soffan bredvid och läsa min bok. Du är ju så arg, men du vill att jag ska vara nära. Du avvisar så brutalt med det är bara ord. Jag satt i soffan och frågade om jag kunde få en filt, och det fick jag. Det kändes uthärdligt för mig eftersom jag brutit ner det i flera steg. Men också för alla fina råd jag fått av vänner, terapeuter och bloggläsare om att man behöver få ut sig det här, och att hemma hos oss är en trygg plats. Det gör mig stolt, hemma är en trygg plats. Att vara arg är inte det farliga, det farliga är om det inte kommer ut.

Du kom till mig, och berättade hur illa du mådde. Vi petade i frukosten och pratade om evolutionen och varför magen inte funkar när man är arg och ledsen. Vi pratade om lejon och om raketbajs. Vi pratade om att andas och om att få läsa en bok tillsammans. Du kom till mig och satt i mitt knä och jag läste för dig om Djuren i staden och du åt långsamt en skivad banan och vi landade tillsammans.

Efteråt sa jag till D att jag kommer behöva göra det här igen, och igen för att uppnå den här förmågan att vara lugn när någon är arg. Vi pratade om det i speltermer, och hur jag måste bygga upp mina skills för att klara det. Kanske går det lättare efter tio gånger. Ja, jag menar att jag nog inte ska dra ut dig överallt ifrån, utan också våga låta dig rasa runt och att även det kan få vara okej. Ja, vi reser upp stolar, skyddar katten, plockar tillbaka kuddar. Och ut kommer det kanske, det som rasar inom dig. Och jag, jag transformeras i min person och hittar ett lugn inom mig som jag aldrig trodde kunde finnas, inte inom mig.

Tack för att jag får vara din mamma.