Måndag morgon

Det är måndag och rosentaggarna har grävt sig in i mina händer, försiktigt petar jag ut två taggar på morgonen. Så här såg alltid mina händer ut förut, jag bara grävde och grävde, rev och rev, rensade och rensade och klippte ner allt jag kunde. Det var en ynnest att få leva i en trädgård, både på det skyddade boendet, i mitt övergångsboende i min kompis lilla stuga och sen slutligen på gården som hör till lägenheten där vi bor. Och nu har jag bott här i snart fem år.

Terapin var svårare idag, inte så konstigt egentligen men vi fiskar upp mycket ändå. Och sätter ord på allt som ändå funkar trots allt som är svårt. Läsa, umgås, jobba, sova, äta, träna och kanske mest existera. Det har stundvis varit så svårt att existera de senaste åren, att liksom orka vara jag eftersom så mycket oro och smärta tyngt ner. Men igår kväll fick jag syn på mig själv utifrån när jag satt och slutförde helgens jobb med att skicka iväg ett mail till min referensgrupp (att jag ens har orkat fixa en referensgrupp?) och jag var inte ledsen, jag hade lust med att både äta middag och gå och handla och senare på kvällen såg vi till och med de två första avsnitten av Baby reindeer och det var vidrigt men fick vara vidrigt.

Och slutligen landar jag i något som bekymrat mig flera sessioner. Ett moment som både inleder och avslutar är att man ska gå till sin trygga plats, och jag har haft samma trygga plats flera år, ett hus med en trappa med en skog med en gräsmatta och trappan gjord av sten och på stenen en fårfäll och där en plats att bara sitta och vara, ofta bredvid en förnimmelse av någon annan trygg. Men så började jag bygga om min plats till visionen av det hus jag ville köpa med D, och ja när det inte verkar bli något husköp så kan ni ju gissa vad som hänt med min trygga plats. Den har börjat krackelera, kännas flyktig, det har varit en plats jag inte ens vill förflytta mig till. Så jag var tveksam idag när hon inledde sessionen med att säga det. Ändå går jag dit, och så ser jag förnimmelsen lite tydligare, och det är jag, men om typ tjugo år. Och det är hon som kramar mig, och säger att den här platsen väntar på mig. Och det är bara min plats, återigen, och jag blev så himla glad över att hon som är jag om tjugo år har letat sig tillbaka i tiderna till den här versionen av mig bara för att ge mig en trygg plats och en kram.

Vi kommer framåt, säger terapeuten. Det rör sig inom mig. Vi jämför jobbsituationen nu med den i höstas och jag märker eoner av skillnad. Bli sur, absolut, men låta jorden rämna, nej. Jag märker hur lite jag berörs av min exmans existens när han gör sig till. Jag försöker bara vara jag. Jag märker hur mycket gott det gör mig att få berätta min historia, som i lördagskväll när klockan vips slog 00 och vi hade suttit vid deras matsalsbord, ätit popcorn och druckit whiskey mer eller mindre i fyra timmar. Jag märker vilken metamorfos det är för mig att kanske få en ny vän, en vän som också har skyhöga ambitioner men också djupa dalar, och som bara visar att man kan få vara båda. Jag märker hur jag måste veckla ut min humor från någon gammal skrubb och orka börja använda den igen, för jag vill, och jag vill att hon ska vara min vän.

Det snälla

Tittar förundrat in i mitt kylskåp och undrar hur allt bara kan finnas där. Tittar ner på min frukostbricka som har har framför mig medan jag äntligen vågar läsa ut senaste deckaren av Sara Strömberg och blir liksom glad för en macka med avokado, ett glas med färskpressad juice och en skål med yogurt. Öppnar mitt badrumsskåp och hittar ipren och loratadin. Sen är det lite läskigt för det är som att någon annan bor där också, en person som orkar scanna av vad som är slut och typ bara köpa nytt som om att det inte vore en grej. Jag har verkligen inte varit den snällaste mot D som bara är i vägen, som inte kramats tillräckligt mycket, och ja ni vet man orkar verkligen inte alltid, men han har varit så snäll mot mig. Handlar, jämkar, synkar, stannar hemma, ringer och kollar och han ger space och åter space. Utan att få panik, och utan att jag får panik.

Jag läser ut en bok och börjar direkt på en ny. Vi väljer att följa upp Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd med att läsa valfri bok av Moa Martinsson eller Harry Martinsson, men jag hittar inte Nässlorna blommar i min bokhylla, jag vet att jag fick med mig den från mitt gymnasiebibliotek och jag vet att min morfar verkligen tyckte om den boken och kanske berättade den också något om hans barndom även om han var född tio år efter Harry. Men jag beställer från Bokbörsen, Vägen under stjärnorna beställer jag, den första bok hon skrev efter skilsmässan, och Drottning Grågyllen, en historisk skildring som ska vävas ihop med saga och legend. Det blir nog bra. Vi sitter ute och pratar om böckerna, men mest om livet tills klockan är för sent för bara ben och jag cyklar hem trött med glad och fredagen tog slut.

Idag tog jag mig till andra sidan stan och ett nybyggt område där vi bodde när det lilla barnet föddes. Nu spretar blommande körsbärsträd längs med gatorna men då, för sex år sen var allt grått, oplanterad och sorgligt. Det svaga trycket över bröstet infinner sig när jag korsar den sista stora vägen och jag försöker titta på gatorna för att se mig själv gå där med barnvagnen och sen tänka att nu är jag här, jag får vara här. Ett enda mål har jag, och det är att ta mig till en nyöppnad chokladbutik, sitta på deras uteservering och äta något gott. Jag gör det, men sen cyklar jag hem.

Jag messar min granne tillika nya kompis och säger att jag har en box vin som behöver drickas upp och frågar om jag kan komma förbi när barnen somnat. Det är så himla modigt av mig och jag hinner tänka att det inte ska passa men det passar och hade jag kunnat hade jag fått äta middag med dem också. Nu ska jag göra det här vuxna, gå hem till några grannar och typ bara prata. Och inte granne bara för att vara granne utan kanske till och med kompis?

Fredag alldeles för sent på kontoret

Det är fredag och jag är sist på kontoret, men det är kanske inte så himla synd om mig eftersom jag så sällan är här. Det var en episk seger att kunna lämna mitt barn på förskolan imorse, att kunna ta emot och ta hand om det ilskeutbrott som föranledde där jag både fick höra att det lilla barnet önskade att jag aldrig hade fötts men också att jag aldrig fick lämna honom. Gjorde ett rusigt segertecken till en av pedagogerna jag pratat mycket i telefon med under de här veckorna och han berättade om allt de försöker justera på plats, som att inga barn ska behöva vara hungriga.

Orkade till och med messa min chef om att jag var på väg in och att vi kunde prata och han kunde prata så vi pratade och jag blev så arg på honom, så där som jag bara blir när jag tycker att något är helt orimligt orättvist, i det här fallet rör det sig om att jag ska undervisa lika mycket som andra men få 60 % av lönen och jag var så arg när vi gick till yogan och jag var så arg på yogan men en bra bit in mot slutet slöt sig min kropp om mig och viskade vad gör väl det, jobbet är väl världsliga saker, det är ju inget dåligt schema, det är bara orättvist och ja det är orättvist och ja, jag fortsatte maila och prata med mina kollegor som är skyddsombud och att jag till och med ringde min närmaste kollega som allt bara skär sig med men som upplevde samma chockdoktrin i tjänstefördelningen säger något om min transformation och jag tror inte riktigt att min chef räknade med att vi två skulle snacka ihop oss och ja, jag är himla nervös för jag orkar verkligen inte bråka på ett plan till men nu är jag i alla fall inte ensam.

Det är sol ute, jag har en vit klänning som kommer släpa runt benen på mig och jag ska gå ut och tills dess ska jag ha hunnit läsa de 15 sista sidorna i Witt-Brattströms Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd och det är en väldigt vacker titel och det 1930-tal hon skriver fram var så fascinerande, som en enda lång såpa och jag kan verkligen rekommendera alla att läsa den, även om man som jag knappt läst dessa stora arbetarförfattare, ja förutom Moa Martinsson då, men allt det andra har slinkt mig förbi.

Nä men det är jobbet, livet, våren, barnet och nu är barnet med sin pappa och jag ska sova tre nätter i min egen säng. Inget är särskilt spännande men livet är fint och jag gillar verkligen inte de som ska kallprata och fråga om man har något särskilt roligt att se fram emot alltså vad vill ni att jag ska svara men jag brukar svara att jag längtar tills vårdnadstvisten är över. Och typ äta bullar.

Puss puss!

Det går an

Jag är på dag 47 av Yoga with Adrienes 30-dagars yoga journey, ja jag har alltså börjat om. Det var enklast, att bara fortsätta, och att få till 20 minuter varje dag går faktiskt och alltid känns det inte direkt men det brukar kännas på något sätt. Lite som att kamma sig själv inombords?

Var sjukskriven säger de, men jag förstår inte riktigt varför? Jag har en bisyssla jag gör nu som jag älskar mer än mitt vanliga jobb, en bisyssla som tål att göras när som helst, som är kreativitet men som förvisso också är press. Men det är ju inte jag som är sjuk, jag är ju bara mamma till ett barn som inte mår helt bra. Min chef, som ju är bra och snäll, meddelade direkt att det inte kommer bli någon vikarie och jag kommer behöva ge upp min bisyssla först. Ja, det sista sa han bekymrat för han vet också att det här är kul, och han är unnig. Men jag borde faktiskt inte vara sjukskriven, jag kan vabba. Och hur jobbet löser det får vara upp till dem.

Trots att vissa dagar är som urvridna disktrasor i energi tror jag ändå att det kommer bli bättre. Det måste ju bli det. Kanske ännu viktigare är att det lilla barnet inte sjunker lika djupt och att jag lite bättre vet hur jag kan ordna det på ett bra sätt till honom, vilka tider och vanor som är än viktigare än andra. Ett samtal med vår bvc-sköterska som vi haft sedan han föddes hjälper mig, det hjälper mig att hon säger att hon vet att jag gör allt jag kan, att jag inte är en dålig mamma och det hjälper att få gråta ut och säga att jag känner mig helt värdelös och att hon säger att den uppfattningen delar hon inte alls. Det hjälper att hon säger att hon kommer ringa upp om någon vecka efter att jag fått prata med handläggarna på råd och stöd, och det hjälper att hon säger att jag alltid kan ringa till dem.

Jag mailar till slut kvinnojouren och min advokat. Kvinnojouren svarar oroligt om att allt är tecken på att det lilla barnet inte mår bra, och pekar på alla risker för psykisk misshandel och vad pappan kan tänkas ha sagt och gjort. Advokaten har inte svarat och där är jag bara orolig för det här helt krassa perspektivet att ett hemmasittande barn inte kommer se bra ut i rättsprocessen. Men jag bad även henne om hjälp, och jag beskrev allt jag gjorde men jag betalar ju henne dyrt för att hjälpa mig med just de krassa perspektiven så kanske vill jag ändå inte vara utan dem även om jag hatar att det ska behöva spela roll. Min chef säger det också, att det är vidrigt att det ska behöva vara så här när det finns en enkel lösning. Men den lösningen är ju att min exman inte skulle finnas och just den lösningen finns inte på kartan.

Jag har ställt in det mesta den här helgen och ska sova ensam i min säng tre nätter i rad. Ska gå på bokklubb i fredagssol och en annan bokklubb på afternoon tea och faktiskt har jag läst ut båda böckerna trots allt detta ni vet, och sen ska jag bara vara och typ jobba ikapp med det som känns kul. Det fanns så mycket andra roliga planer men jag orkar inte, och att den här planen som ligger nu känns mysig är en sådan lättnad. Mitt hem kan få vara min borg, äntligen. Kanske är det ångesten som rensats ut, kanske är det jag som öppnat dörren och sagt typ tack, jag vet varför ni är här, ni kan sitta där i soffan så kan jag stå här borta och andas, krama min tumme, och veta att det mest av allt är min kropp som reagerar på någon slags ohemul stress.

Vårens första dag

Vi tar av skor och strumpor och trampar äntligen mot solvarma betongplattor och mjukt gräs. Kilar över till grannarna på andra sidan vägen som hade dörren öppen och frågar om den jämnåriga dottern vill vara med på årets första vattenspridare och jag ursäktar mig med att säga att jag känner mig som en björn ute ur ide.

Vi gör sällskap med nya grannmamman och hennes familj och har picknick vid ån och hon berättar om något som var på pricken samma som för mitt barn, och initierat berättar jag hur ofta jag googlat 1177 om sexåringar och bla bla bla, ja med henne flyter pratet på och även hon raljerade över hur utmattad hon blev av allt folk och jag lyssnade noga noga och försökte i mitt huvud härma och tänka att ja, så där kan man också uttrycka sig. Allt måste inte vara på dödsallvar, lite kan få vara bara på skämt.

Men mest är det solen, och det den gör med oss. Min kollega som sov över hos oss i fredags sa efter att vi pratat om allt, och även hon kramat min son, att det varit en så lång vinter. Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka etc, ja nej jag tror inte det är över men igår var en bättre dag och idag är det också, även om morgonen fanns med en kris men jag klarade av att ha ett helikopterperspektiv och se sambandet mellan hans totala vägran och ilska och det faktum att han vägrade äta. Alltså man fattar ju att ett hungrigt barn inte har bra humör, det är sen evigt som förälder, men det här med att vägra äta fast man är hungrig är nytt. Men då finns i alla fall något att utesluta, och i det kunde jag stå stadigt. Jag fick ett av hans gosedjur att ge honom en sockerbit och sen vaknade han upp lite, mjuknade lite och stegvis kom vi framåt den här morgonen. Det kanske låter absurt med socker etc men tro mig att jag hade testat allt jag kunde innan.

Det gäller att ta till vara på de mjuka delarna av livet, och idag är en sådan. Och jag njöt så mycket av att vara med andra, vara ledig, vara med mitt barn i solen och jag njöt av att se det stora i att vi är här, när vi ibland den senaste tiden varit så, så långt ifrån det.

Det håller inte

Alla säger något och jag vill bara ha ett svar. 08.21 ringer de upp från BVC och säger att de ser provsvar men att en läkare måste tolka dem och de ska prata med honom och han eller de kommer ringa upp. Jag försöker förklara, och gör det utan att gråta, först efter ett tag gråter jag när jag säger att jag inte vet vad jag ska göra, jag måste ju veta om det är en infektion eller om det handlar om rutiner, trygghet och kärlek.

Min kompis messar och säger att kanske har det lilla barnet något i sitt hjärta också, och hon klagar på att bup avvisade oss. Om det är så, att han har något i sitt hjärta, är det då bup som kan hjälpa oss? Han är ju så liten. Om det behövs tar jag honom så klart till en barnpsykolog, den googlingen om vilka som finns tillgängliga är redan gjord för länge sen. Men kanske ska jag prata med mina psykiatrikervänner först, de känner både mig, barnet och min exman. Bara drar mig lite, så som man gör när man ska fråga vänner om privat hjälp från deras professionella kunskap. Men jag vet att de skulle vilja hjälpa så jag ska nog dra iväg ett mess och fråga om vi kan prata.

Vi gick till förskolan tillsammans idag, och sen hade jag kommit överens med pedagogen om att lämna och gå iväg efter ett tag. Han sa att en lång lämning var okej idag (att jag är med honom är vad som krävs för att barnet ska tycka att det är okej att ens lämna sängen, hemmet, kattgoset) men på torsdag så ska vi testa en kort lämning. Det vet jag kommer gå bra, förutsatt att vi bara kommer dit. Men jag vet inte om vi kommer dit.

Och jag då. Börjar känna oron starkare, ångesten ligger för nära. Vet att jag behöver tagga ner, kan tex inte vara ansvarig för digitala event samtidigt som jag ska fixa en lämning av mitt barn så det är väl bara att maila och säga som det är. Men drar mig för det också. Magkatarr brukar vara mitt vanligaste stressymptom och nu är i alla fall halsbrännan här. Hittade en novalucol långt in i badrumsskåpet och det säger något om hur bra det ändå varit, så länge. Katastroftankarna hjälper mig att fantisera om att återgå till antidepp för att orka, jag måste ju orka nu, eller så går fantasierna till att tacka nej till jobb, och ibland går fantasierna så långt som till att inte orka, men hur skulle det se ut. Skulle jag kunna bara sätta mig ner och gråta, och inte orka mer. Det skulle vara så skönt, men då vet jag vad som kommer hända, då kommer ansvaret landa på honom, det lilla barnet, då kommer han komma med täcke, kuddar och katten och cirkulera runt mig tills han känner att vi nog inte går under. Jag tycker inte det är okej, han behöver motsatsen till det just nu, men det är bara det att jag inte vet om jag kommer hålla ihop.

Söndag 23.17

Det går så där. Två dagar upp, en dag ner. Pratar med min mamma som även hon hade varit orolig säger hon.

Satt med mitt barn efter att han somnat efter lunch när jag sagt ifrån om klipp från ett spel på Youtube och han blivit ledsen. Han ville inte vakna sen, skrek, sparkades, slängde med ryggen. Satt med honom sen och försökte ringa 1177. Ville egentligen att de skulle säga att jag skulle åka in, att vilja sova så mycket, vara så energilös, så arg är inte normalt. Men vi väntar på testresultaten. 1177 hade för lång telefonkö, var god försök senare. Hans pappa över telefon fick också se, men han ser något annat, att det är skilsmässan och sen jag som inte kan hantera. Men även han är mildare, eller så är det att han inte kommer åt mig på samma sätt.

Fika och Alvedon gav mig mitt barn tillbaka. Han kanske bara är helt normalt sjuk idag, ont i halsen och hosta imorse fick oss att avstyra alla planer för dagen för att istället dammtorka lego.

Alltså han finns där, mitt barn, förutom energilösheten och utbrotten så är han den mest älskvärda och följsamma lilla person, en riktig liten dr jekyll och mr Hyde, någon slags strid som pågår inom honom.

Vi tror på allt eller inget, men kanske en utvecklingsfas och D säger att nu finns kanske inte det lilla gulliga barnet mer, nu finns kanske ett stort gulligt barn istället.

Må det vara så. Må det vara en fas som går över. Jag ber om det och vi går igenom stoicismens tre faser om vad man kan kontrollera, vad man kan lära och hur man kan få perspektiv. Det hjälper mig och oron lägger sig, inte lika taggigt utan  med kammad medhårs.

En mjukare dag

Jag hör D och det lilla barnet surra i vardagsrummet. För mig fanns till slut en halvtimme att gå igenom mailen, boka om möten, inse att vissa möten kan bli ett mail och få läsa det som skrivits till mig här. Det är en vidunderlig plats, detta. Tack.

Två snälla från soc ringde under lunchen och berättade att de inlett en utredning, att de ska prata med mig, pappan och barnet. Det blir bra. Jag såg till att ringa vårdcentralen 08.01 och fick en tid för provtagning idag, eller ja en läkartid men läkaren såg ingen vits att ses före provtagning och provtagningen hade dropin och där jobbade Carlos som skrattade med min son som föll ihop på golvet över min berättelse om när jag fått en spruta i rumpan och att det gjorde jätteont. Där jobbade en kille i cafét som inte sålde glass, men killen hade köpt en låda glass till sin son som ibland var där. Och min son fick en av hans sons glassar. Av Carlos fick vi en buffé från 2022 med recept på tacos och glassdrinkar och allt glittrade och det gjorde även min sons ögon och hur kan typ exakt alla som jobbar på vår vårdcentral vara så snälla, till och med hon som bokar in tiderna som ringer upp, kollar upp, bokar om och säger ta hand om dig i slutet av alla samtal.

När jag ringde till förskolan fick jag prata med vår pedagog från småbarnsavdelningen som alltid hade tid att prata lite extra, ge tips och även säga åt mig när jag faktiskt behövde styra upp något. Hon lyssnade och jag hulkade, alltså tusan att jag alltid börjar gråta när jag ska prata med någon på telefon, och hon sa att sen är det inte lätt att vara ensam i det här som man skulle vilja dela med någon och nej det är det verkligen inte men nu kommer nog D inte glömma telefonen i ett annat rum och sen somna och nu jobbar han hemifrån med oss och det är ju lite mindre ensamt då.

Och jag noterar att trots alla ensamhetskänslor, alla tårar och allt krångel med allt som ska bokas om så bottnar jag i mig själv. I morse när gråten låg så nära funderade jag på atarax men jag orkar inte bli så trött utan jag valde att ta den här dagen för vad det är och det gick faktiskt. Ingen ångest alltså, och det känns så otroligt fint att få stå här, och veta att vi styrde kursen lite bättre idag, lite mjukare. Precis som när jag försökte väcka min son som hade huvudet ner i kudden med en stålnacke och inte lyckades fören att jag sagt att idag, då gör vi det som känns bra för dig, och hela han blev lite mjukare och jag med. Vi lekte mer, vi gick upp samma tid, vi åt lunch samma tid, vi ska äta middag nu, och vi ska sova sen och rutinerna får följa med i det mjukare. Det kommer komma andra dagar och igår kväll försökte jag knäppt nog krama mig själv från en framtida jag som vet att det gick bra.

Vad kan jag ens göra

Ingen energi kommer tillbaka. Han går på förskolan men sitter där gråtandes, kommer hem gråtandes. Idag sa jag till om något för strängt och han blev så rädd för mig att han inte vågade titta på mig på säkert tio minuter och jag kramar hobom, vaggar honom, sjunger för honom och till slut kommer vi hem och jag matar honom för något att äta har han inte fått i sig sedan mackan imorse och sakta kommer energin tillbaka och vi går på badhuset för gör något roligt för er får jag rådet och väl hemma blir han ängslig och måste han gå igen imorgon och jag försöker säga att imorgon är manana och idag är idag, och vi kan korta dagarna ännu mer om det behövs men inget hjälper, inget känns bra. Försöker ringa till D för tredje gången men han svarar inte och istället ringer jag till 1177 där en klok person svarar och min fråga är egentligen om jag ska tvinga mitt barn att gå när han mår så här och hon lyssnar och ger typ samma råd men hon är tydligare än andra med att vårdcentralen faktiskt får ta och kolla upp saker och att socialjouren har telefontid till 01 i natt och att det inte är någon tant som kollar om man har dammsugit utan det är kloka människor att prata med bara och jag känner mig så djävla ensam och jag bara önskar att jag visste vad som blev bäst men jag vet verkligen ingenting, ingenting vet jag men måste hitta lugnet och en plan.

Det där med att vara snäll

Det är måndag morgon igen, en sådan morgon när jag varit på terapi, och först plockat med tvätten i gryningen. Tänk, att bli en sån som har rutiner. En av mina första chefer sa att jag inte alls skulle döda kreativiteten med rutiner, jag skulle finna mer kreativitet om saker hade lite mer ramar. Sakta men säkert har jag försökt bygga de ramarna på ett sätt som passar oss. Sova kl 23, äta middag kl 17, badhus en gång i veckan, den lagoma mixen mellan att skrota hemma och vara ute på stordåd, tvätta varannan söndag kväll. Och sen, sitta här och dricka varm choklad för att landa efter att skakat om mitt inre.

Att vara rädd, att sätta gränser, att hålla fast i normaliteten, att hålla fast i normaliteten fastän man är rädd och att det kan betyda att man sätter en gräns. Att inte ta ansvar för hans känslor fastän man tycker synd om honom, att kunna känna medlidande men ändå sätta en gräns, att säga att man förstår att det är jobbigt men att det är inte mitt fel, det är inte mitt ansvar, det är inget som jag kan ändra på. Att försöka välja den snälla vägen, alla gånger. Hur är man snäll mot sig själv när man är rädd? Kanske genom att säga åt sig själv att det inte är konstigt, och att det inte är konstigt att skammen ligger så nära rädslan. Att skämmas över att inte räcka till, över att bli rädd, att inte rå på, att inte bara kunna fixa det här, att skämmas över allt det blev bara övermäktigt för mig. Inte måste jag väl det, kunde jag viska till mig själv. Nog kan jag få ge mig själv tillräckligt med utrymme för att orka med, för att för den sakens skull inte behöva skämmas. Och hur bra är det inte att korta dagarna den här veckan bara för att orka med att finnas till även om inget alls händer, även om katastrofen aldrig kommer. Bara ge sig själv lite kraft att resa några fler stolpar i rutinstaketet som ska finnas där så prydligt kring vårt lilla liv.

Några fler snälla saker:

Plantera blommor.

Läsa böcker, fastän de är läskiga.

Inte vika tvätten. Vika tvätten senare.

God mat.

Be om hjälp.

Säga nej.

Säga ja.