Insomnia

Det var över en timme sedan jag ställde alarmet för att sova i prick 8.00 timmar. Det såg perfekt ut. Min man hade nog kunnat krama mig lugn och berätta något som också gjorde mig lugn eller trygg men nu kan han inte det, för han är inte här. Och han har inte varit här på fem veckor. Det är lite som att gå runt i ett vakum. Vore det inte för att de gör så hjärtskärande saker i allt det vardagliga kanske jag skulle kräva hans hemkomst mycket snabbare.

Men jag är så tacksam för att han kan vara på den där platsen frivilligt, att det hittills inte blivit något krux med polisen eller annat. Att han verkar tillfreds. Dessutom: kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att lämna sitt land, sina vänner, sina gator, sin familj. Imorgon åker de till Canakkale för att få ett tillstånd till honom också, och sen ska de till häktet. Det tar fem timmar. Hans systers kille har suttit häktad lika länge som jag och M känt varandra. Det är mer än tre år, det kanske är kanske till och med fyra.

Är han oskyldig, frågade jag.

M svarar:
Vem är oskyldig i det här landet? Men av de dåliga så tillhör han ändå de bästa.

 

Från balkongen ser jag nu att nio andra lampor lyser. Av dessa har åtta gult ljus och bara ett rum lyses upp av vitt, sterilt sjukhusljus. Varför väljer man det ljuset? Varför sover alla de andra?

Varför åt jag dubbeldajm? Varför rubbas hormonerna? Varför gick huvudvärken som plågat mig hela kvällen över när jag la mig på kuddarna. Eller är det ljudet av tvättmaskinen som surrat i 114 minuter som stör mig? Fullmånen? Eller bara ett huvud som behöver tänka längre än vad den här dagen gav mig tillåtelse till?

Så jag sätter på girls och stickar på babykoftan.

 

 

Det fattiga livet

Hacka två sorters lök och den gröna, långa sortens paprika som smakar något helt annat. Bitter där den andra är söt. Stark där den andra smakar vatten. Tunnare, men mer. Stekes plågsamt långsamt. De ska dö, som min man uttrycker det. Tomatpure, salt, röd chili och en burk krossade tomater. Det blir något till slut. Bönor, linser, kikärtor, vad som finns. Om nån timme. Kanske tillräckligt för att äta den här veckan som kommer.

Det är lustigt att jag nog trodde att maten jag lärde mig laga som student var sämre än annan, att jag skulle sluta äta den när en mathandling inte längre skulle gå ut på att köpa så mycket som möjligt för 80 kronor. Ett litet tag levde jag så där som jag trodde att man skulle leva. Lärde mig hata vegetariska buffér på Bysistorget, tröttnade på nyskapande dumplings och sushisallader, köpte in tårtor och champagne på en tisdag och trodde att det kunde kallas att fira.

Att bryta upp från Stockholm för 4,5 år sen blev att sluta få den lönen på kontot. Och det blev bättre. Varenda flaska rödvin mer värt, varenda lagad måltid. Till det: blommor som jag orkar vattna, hobbies jag orkar utföra. Du vet, det var ett liv jag orkade leva för 5000 kronor i månaden där ett tag. Nu är jag uppryckt och har löneförhandlat.

Och nu är alla räkningar betalda, lån avbetalda och mitt konto skvallrar om några hundra kvar i 25 evighetslånga dagar. Men vi satsar högre än vad jag någonsin vågat tänka mig innan. Kanske kan jag till och med se längre från sjätte våningen än jag kunnat göra förut.

En morgon var hela världen täckt av dimma. Utsikten var borta och min mamma kommenterade: Kanske har världen slutat finnas.

Det är inte så. En pickande känsla i mig är att livet kommer ge mig mer.