Det är söndag kväll efter en långsam dag som gick snabbt, hur det nu kan gå till. Jag ville göra ingenting och gjorde det som jag ville.
Jag har lyssnat på all den nya musik som släppts i dagarna. Tjejdikter, En tid att riva sönder och nu The tortured poets department: the anthology. Textdrivet, vemodigt.
Vi ägnade åtta timmar av vår lördagskväll till ett brädspel som gick ut på att vinna rymden. Att få göra det med D och hans vänner är lite som att kliva in i en tidskapsel där vi bara dricker öl, fyller på snacks och försöker ljuga ihop allianser. Jag trodde ju alltid att jag inte kunde sådana här spel efter min uppväxt med äldre bröder och deras vänner där man aldrig fick vara med men alltid skulle tvingas att vara med av mamma. Alla får vara med, så måste det vara så där satt man massor med år yngre och inkvoterad. Klipp till idag när jag inte är kvoterad utan medbjuden och trugad och ålder spelar ingen roll och trots att reglerna simmat ut ur min hjärna minns jag mer och mer och är med, ända in i kaklet.
Jag har gråtit, så klart. Vad skulle jag annars kunna göra när jag inte vet hur jag ska fixa det här. Hur ska jag kunna fixa det? Min kompis messar men nej, han är så liten och jag svarar ja det är hjärtkrossande och vi slänger alla teorier fram och tillbaka och sen lämnar hon två röstmeddelanden där hon bokstaverar ordet rutiner fel och skojar om att hon inte ens kan stava till det men att det ska vara bra. Samma sak som mamma sa i telefon tidigare och jag gråter och säger att vi har ju rutiner och mamma säger att du gör ju inget fel, du gör ju bara rätt, han är bara ett särskilt barn. Han är ett särskilt barn, eller har han bara särskilda omständigheter? Ändå vet jag att de har rätt, min mamma och min vän, den enda lösningen är nog trygga, kärleksfulla rutiner. Min väns andra röstmeddelande handlar om hur hon inte heller orkar dra sig iväg till jobbet, att hon är sjuk så mycket och tappar sugen. Det är så allmänmänskligt det här att inte vilja vara med i ekorrhjulet. Att min son har världens bästa dag här hemma, skrotandes runt och min vän som säger att man kunde ju tycka att han bara kunde få vara hemma med sin mamma innan skolan och allt det allvaret börjar.
Jag är mörkrädd men ändå ligger jag i soffan medan skymningen faller och helt plötsligt är det mörkt och jag läser kapitel efter kapitel i Skinn som recensenterna säger kanske är det bästa vi har inom svensk krim just nu. Det här är ju den enda svenska deckarserien jag följer, och innan dess läste jag Åsa Larsson och det är kanske något med att det behöver få vara en knepig kvinna i norrländskt inland för att jag ska vilja läsa. Och då vill jag läsa allt, för det är som hem för mig. Jag är mörkrädd men måste ändå gå ner till tvättstugan och låser dörren för att vara säker på att hemmet är lämnat oberört, tvingar mig att gå lugnt för att adrenalinet inte ska pumpa precis som när jag var liten och skulle gå igenom stora knarriga huset för att kissa. Kommer upp med tvätten och lampan släcks i trappan, bebisen i grannlägenheten har slutat gråta, jag hade redan funderat på vem av mina grannar som skulle komma ut för att se vem som skriker, och jag ska precis fippla upp nycklarna och låsa upp, komma in igen när pulsen går upp och jag tänker att det var precis så här när jag lämnade min exman, snabbt ner för en trappa, in till mina grannar och sen måste dörren stängas och ingen får öppna den. Nu måste jag hinna låsa upp min dörr, ta mig in och sen låsa den bakom mig. Hade tänt sex lampor i lägenheten som välkomnar mig tillsammans med kattens gäspningar.
Det är lite drygt fem år sen, den där kvällen med trappan, grannarna, dörren. Man kunde fira sin independence day kanske. Jag berättade för D och han funderade på om det var något att fira tills han kom fram till att det verkligen var det. Vi ser en kvinna som bodde på samma skyddade boende som jag och det lilla barnet och jag blir glad över att hon ser så pigg ut. Hon var en av dem som gav perspektiv då, som hade lämnat efter 17 eller om det var 20 år. Minns så väl hur hon berättade lite om allt nere i tvättstugan där, och jag hängde upp små kläder till ett mycket mindre barn. Det blev så uppenbart att jag sluppit ifrån tidigt, att man kunde ha blivit fast så, så mycket längre. Och idag, fem år senare, går vi förbi henne, vi existerar i samma allé av träd en liten stund och vi båda är på en annan plats, en så mycket bättre plats, inte längre gömda i en källare, ute i ljuset är vi.