15 skrivande personer i rummet

Tick tack. Tick tack.

Framför mig sitter 14 personer som motstridigt skriver ner sina tankar om Noahs farfar i novellen ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”. Och så jag då, som har tid fri att tänka, reflektera, skicka och svara på helst alla mail, titta upp, nicka uppmuntrande, fundera på när jag ska rätta 14 uppsatser om en farfar som insjuknar i demens och vilka stadier av demens som egentligen passeras och hur grym sjukdomen är för ”hur ska jag kunna förklara att jag kommer lämna honom innan jag dör?” Tänka på min egen pappa som satt och sa att ”nu väntar vi bara på födelsedagsbarnet” fast födelsedagsbarnet satt i kökssoffan mellan sina kusiner, rakt framför honom och den vi väntade på var hans fru som absolut behövde hänga tvätten.

Jag är också en skrivande person, men vart tog den personen vägen? Orden stoppades undan längst ner i överlevnadsväskan som alltid ligger utfläkt över hallgolvet, ibland samlar damm, ibland som den tryggaste livlinan. Överlevnadsväskan som varit full av extra sömntimmar, find what feels good – yoga with adriene, alltid cykla, börja sova på regelbundna tider, köpa dyrt schampo, börja använda hudvård, en klädstil jag trivs i, stickade tröjor och världens mjukaste kramar. Men inga ord.

Märkligt nog fick min relation till orden födas på nytt på en endagarskurs i compassionfokuserad terapi i oktober förra året – alltså lär dig att vara snäll mot dig själv istället för elak. Lär dig att dina känslor och känsloresponser är priset för att du är en människa, och inte en groda. Lär dig att när du skriver till dig själv är du som kaptenen på en båt som faktiskt tar ansvar för hur båten ska styras mitt på stormande hav, medan tankarna, känslorna, impulserna är alla panikslagna människor. Den skrivande handen blir ditt medvetna jag, och i allt tumult som livet kan vara, är ju ditt medvetna jag en önskedröm att få hålla i handen. Men så svår att nå, har jag tyckt. Ända tills någon gav mig uppgiften att ta en penna i ena handen och en skrivbok i den andra och skriva om en situation som hade känts lagom svår den senaste tiden. Så jag skrev om en jobbgrej som krånglade sönder mitt huvud och kom ut på andra sidan men ett klart sinne om vad som faktiskt var mitt ansvar och vad som inte var det. Och att jag gjort tillräckligt. Och att det var okej att jag hade blivit ledsen.

Det var som magi för mig. Sen dess har jag skrivit ut tre skrivböcker, och rösten i de där skrivböckerna är märkligt likt en mognare variant från mina tonårsdagböcker. Så nu vet jag hur jag överlevde förut. Och jag tror jag vet hur jag ska överleva framöver. Kanske inte bara överleva utan också börja orka mallorca vara glad. Och vara en fenomenalt bra lärare åt magiska elever som kommer och går i mitt klassrum, och gör att det är värt det.