Tiden är inte på min sida

Tiden kraschade ner över mig, och jag tappade min lust till ord. Det har varit sjukdomar i lager på lager med ett dubbelt crescendo när jag först kräktes på yogaretreatet med tema hem som jag valt att gå på efter veckor av gråt och tystnad och ouppklarade saker mellan mig och D. Där var den snälla yogaledaren som sa att det kunde vara vad som helst, att jag kunde se det som en rening när jag skamfyllt ursäktade mig med att min son hade haft magsjuka. Var kvar och känns efter, sa hon, och jag var kvar och kände efter i en timmes långt gongbad där kroppen bara sjönk in någon annanstans. Sov orolig en natt på deras trägolv och repade mig långsamt under dagen. Bara att kliva in där hade fått mig att börja gråta, och jag kände hur otroligt trött jag var. Det är alltet, det är min exman, det är skolvalet i januari som jag inte kommer kunna genomföra, det är D som lite landat i att allt ska vara som vanligt och det är min hjärna som inte kan sortera alla signaler.

Och sen kom den andra delen av crescendot när min son fick ont, och 1177 sa att den typen av ont kräver att vi åker in till barnakuten på en gång, och klockan var läggdags men inte tillräckligt sent för att vår granne inte skulle kunna skjutsa oss och vi hamnar där i rum med avskavda lädersitsar, slitna väggar och en doft av desinfektionsmedel över det hela. D babblade för mycket i sin oro, jag låg bredvid min son och läste bamsetidning efter bamsetidning. En ultraljudsröntgen i tomma korridorer strax innan midnatt där läkare konstaterade att det inte var någon fara och bilderna dubbelkollades för att sen låta oss åka hem. Men inte kunde jag sova, varför är det så att kroppens adrenalin ligger kvar hos mig som är mamma, jag har ju fullgjort min plikt och säkrat min sons liv, varför kan jag inte bara få sova? Jag behövde sova, men sömnen kom aldrig ikapp, och nu står vi här med vintertid och en bonustimme som kom helt perfekt för oss, men inte ens det räckte. Jagar fortfarande minuter för att hinna i tid på morgonen, märker hur jag tappat spänsten som jag hade tidigare i höstas när vi alltid hann, alltid orkade.

Nedsliten till knäna mötte jag min kollega som nyss kommit från en vecka i Rom. Trött konstaterade jag att vi nog skulle ha olika energinivåer men ändå blev det inte en katastrof. Även trötta mammor verkar ha ett existensberättigande när det snart blir november och vädret är detsamma som de utgick från när de i ordböckerna skrev upp pissväder. Allt går så äckligt bra på jobbet och jag väntar bara på att det ska krascha.

Det är kallt och djävligt men det finns vaniljbullar med blåbär, det finns gulliga katter, och det finns en granne med jämnårig son som kom över och fikade hos oss. Det enda jag vill är att sova, men snart ska jag checka ut från jobbet och ta mig ut i regnet och sen till en yogastudio där jag ska möta min vän och jag tror hon har tid att gå vidare sen. Så jag tänkte gå vidare, och jag tänker mig att även livet har tid att gå vidare med mig. Att min advokat kommer svara när hennes huvudförhandling är slut, att A på kvinnojouren hjälper mig att ta beslutet att kräva ut min del av bodelningen och att vabdagarna snart blir färre än de friska dagarna och att jag kommer ihåg att tända ljusen för mig själv ikväll och att kanske, kanske kan jag bara få gråta ur mig all gråt jag går och bär på. Fram tills dess har jag ett mantra för mig själv att det är inte konstigt att du är trött, det är inte konstigt att du är ledsen + låt inte han (min exman) dra ner dig i skiten, där kan han ligga för sig själv.

mitt i natten

Det är ju efter midnatt och jag både vill och vill inte sova vidare. Mitt lilla barn hade svårt att sova för första gången på länge, det tog mig tillbaka till förra hösten när allt var en kamp och han var så arg hela tiden, men ikväll berodde det troligast på för mycket choklad. Men har man gäster som tar med sig choklad så har man. Bara en sån sak, vi hade gäster (en vuxen gäst!) på en vardag. Mitt barn gillade det, jag gillade det. Ska försöka göra det igen.

Det är en överväldigande vecka som inleddes med besök på barnakuten och alldeles för få timmar sömn och en mamma som försökt hanka sig fram med lite beslutstagarbrist hela veckan. Men ändå måste de tas, och beslut har tagits. Onsdagens mail från advokaten har åtgärdats så att det finns svart på vitt att han vägrar medverka till skolval och nu ska hon ta det vidare. Jag hoppas bara tiden räcker så att han inte kan förstöra skolval och skolgång, det börjar bli så ödesdigra konsekvenser av hans galna idé om vad som är rättvisa. En gång förra veckan kunde jag skämta om det på jobbet faktiskt, att allt samarbete skulle gå jättebra om jag bara gjorde som han ville. Mmm kul skämt, men ett stort steg för mig som typ aldrig vill prata om min situation och därmed skapar en helt off känsla kring mig själv.

Nämen jag är jättetrött och märker att jag inte alls kan formulera mig. Ser fram emot att jobba klart, gå på yogan, ha en fredagskväll med min lilla familj och kanske fortsätta äta marry me chicken hela helgen?

Han smutsar ner

Måste bara få det ut ur huvudet. Sitter här och förbannar mig själv för att jag läste hela domslutet. Mitt nya ombud hade hittat en dom mot min exman om att han köpt sex. Jag kunde bara låtit det vara så. Varför skulle jag läsa för? Nu tänker jag att kanske är det bra att läsa för att aldrig glömma bort hans vidriga lögner, för de fanns ju där också, i domslutet, en parallell påhittad historia om vad som egentligen hänt i hans huvud.

Domen i det målet föll först efter vårt domslut i vårdnadstvisten men hela tiden när vi hade den processen igång så var också den här andra processen uppe.

Först augusti förra året skärptes lagen och nu är grundstraffet fängelse för sexköp som jag förstår det men praxis ändå inte? Det var konstigt, ett straff finns men bara om du nekar till brott. Om du erkänner brott kommer du typ undan med dagsböter fortfarande… Så min exman fick 50 dagsböter a 190 kronor och kommer undan med en betald våldtäkt.

Samtidigt var det stärkande att läsa domslut och polisens vittnesmål och att hans lögner inte vann någon mark med dem. Och inte med mig heller, aldrig mer.

En helt ovanlig torsdag

Att vabba ett friskt barn som man får göra tack vare 48-timmarsregeln med magsjuka är lite av en ynnest även om det också är en galenskap. Jag ville bara beskriva något litet om hur helgaktigt fin en sådan dag kan vara när man äntligen äntligen äntligen släppt jobbpressen och inte försöker med att jobba och vara med sitt barn samtidigt. Det brukar jag nämligen alltid försöka göra, brukar alltid tänka att vissa möten, lektioner, situationer är för viktiga för att klara sig utan mig. Men det gör de ju så klart

Igår kväll satte jag en deg av kalljästa frallor och de åt vi till frukost när det väl blev frukost. En utflykt till en ensam lekpark med lite matsäck och massa spring i benen blev det. Rester till lunch som var det godaste vi ätit, främst kanske den lätt stekta broccolin dränkt i smör, sesamolja, soja och vitlök. En eftermiddag av kuddhoppande och prata med mormor och morfar. En äppelkaka som bakades under legobyggandet och strax en mamma som får gå på yoga och ett barn som får fortsätta leka. Inget som kostade något, och mitt i allt kände jag så starkt att alla pengar som är kvar de här månaden innan barnbidraget fyller på imorgon, de får gå till Läkare utan gränser som faktiskt är på plats i Gaza. Förtvivlan över den kollektiva bestraffning som Gazas barn och de kidnappade barnen utsätts för finner inga gränser. Och något litet kunde vi uppoffra, om än bara för att skapa ett band mellan min son och de barnen, att vi kunde hjälpa något litet, litet. Och nya stolar köpte vi aldrig, utan tre stycken från Röda korset fraktades hem på min cykel under de senaste dagarna. Allt hänger så himla mycket ihop. Bara hjälpa lite till istället för att konsumera sönder trött isolerat välstånd.

Historien om en dammsugare

Han försökte lägga till mig på Instagram häromdagen, till mitt låsta konto som mestadels av bilder på min son. Jag accepterar inte, det är lika bra att låta bli. Han är ju gift nu och att försöka lägga till mig är att fly i tanken alldeles för långt bak och långt bort. Nu kanske det är inte är min sak att bestämma men jag vill heller inte ha honom i mitt liv.

Hans fru såg gullig ut, jag tror det var på Facebook som en bild fladdrade förbi i flödet. Det var precis när jag flyttat hit, när jag körde bilen från mina föräldrar till min lägenhet med kanske ett bord och andra saker man kan behöva i en lägenhet som jag stötte ihop med honom första gången. I bottenplan på vårt hus finns en pizzeria och eftersom ägaren är från samma land som min exman hade jag hållt mig borta därifrån. Men han var inte det, och idag jobbade bara han. Jag åt mitt livs godaste kycklingkebab och sa det till honom. Det var en sån person i vars närvaro det var skönt att vara och gud som jag behövde det där och då. Alldeles sårig av allt och så fick han mig att skratta.

I några månader hade vi en helt otrolig kemi, och efter ett tag började han komma hem till mig efter att han slutat jobba vid 21-22. Med pizza, med choklad, alltid med något. Ibland stannade han bara någon timme men ibland hela natten. Vi drack vin och han kunde ta på min kropp som ingen annan någonsin gjort. Så där ser ni, den där lilla ensamstående småbarnsmamma kunde leva och man kunde bara skratta åt det passande opassande att dejta en person som jobbade i samma hus. Det var enkelt, lättsamt och det gjorde att jag kunde börja tro på min egen kropp igen. Hade jag inte träffat honom som bara avgudade mig och min kropp tror jag inte att allt sexuellt varit lika lätt, om det nu ens är lätt? Med både han och D är såna givers och min exman hade bara tagit och tagit.

Ja, det var enkelt och lättsamt för mig, men inte för honom. Han kunde låta som min exman i sin misstro till livet, Sverige, han hade en grandios självbild och tyckte hela han var missförstådd. Det var han nog också, med sin uppväxt med ensamstående mamma i ett patriarkalt mellanösternland och sina dubbla försök att försöka få uppehållstillstånd i Sverige. När vi träffades jobbade han halvt svart halvt vitt för att få arbetstillstånd men allt gick fel för honom hela tiden. Och när allt blev för svårt för honom så släppte jag honom, men innan dess hann jag fylla år och för att fira mig bjöd han ut mig och min son på en italiensk restaurang, vi skålade i bubbel och han gav mig en kolsvart sladdlös dammsugare med orden att han gärna ville förenkla mitt liv. Jag skrattade och frågade om han tyckte mitt hem var smutsigt men han sa bara att han såg hur jag slet. Jag tror båda var sant.

Klart jag skäms över klasskillnaden som var mellan oss men jag hade bestämt mig för att aldrig träffa någon utan att förvänta mig en viss standard i form av omsorg, omtanke och även presenter. Och den här dammsugare har levt med oss i 3,5 år men nu är batteriet helt slutfört efter att alltid stått på laddning, efter att ha dammsugit upp alla renoveringars renoveringsdamm och all intorkad sand från regnkläder och gummistövlar.

Han lämnade oss för att försöka muta sig till ett uppehållstillstånd i Italien, hans egentliga ankomstland. Tror det skulle kosta 50 000 men inget gick eftersom det blev covid med alla restriktioner så han är hemma i sitt hemland, med sin bror och sin mamma. Han brukade höra av sig och fiska efter pengar till någon operation eller medicin men jag köpte aldrig det trots att hans situation var långt mer genuin än min exman, men det går på något sätt inte längre.

Och nu är han gift, och jag hoppas så att han blir lycklig, och att han gör sin fru lycklig. Och dammsugaren, den byttes ut i helgen mot en annan begagnad som jag hittade på marketplace efter att noga ha förhört mig om batteritiden.

I väntan på magmuskler

Det är alldeles för få minuter kvar tills mitt livs andra pilatespass och jag försökte komma ikapp med jobbmailen i loungen till yogastudion.

Måndagar blir så speciella när jag oftast inleder dem hos terapeuten, som idag. Så konstigt när hon frågar hur det varit sen senast och så ska livet som hände komprimeras till något passande. Men vi pratar mycket om D, och om mig, och om han förstår de behov som jag och min son har, att jag inte riktigt vet, och så pratar vi om det här att lyssna inåt på sig själv, om jag kan det, om det här med att vara den som försöker kompromissa och fixa och allt som oftast ta bitar av sig själv. Hmm hmm säger hon och lyser sedan upp när jag säger att jag gjort hennes övningar. Något i henne verkar falla på plats, som att hon bestämmer sig, och sen säger hon att hon tycker att vi ska köra EMDR och jag blir liksom lättad, och det känns bara rätt. Jag vill ta den här tiden, just den här hösten, till det här.

Och när jag gör övningen ”min trygga plats” så finns inte längre D med där. När jag igårkväll satt i soffan och min vän i Köpenhamn messade att jag ju kunde ringa så gjorde jag det, och vi pratade bort en och en halvtimme och hennes relation rinner ut i sanden, precis som min. Och min tid innan pilatespasset rinner helt ut, men inte min tid i livet.

Lördag 20.51

Stearinljussken över mig sittande på yogamattan. Katten tassar omkring. Mitt lilla barn somnade under läsningen efter att piggt ha deklarerat att han tyckte vi skulle vakna 05.45 i morse. Så det gjorde vi, och vi reste till huvudstaden, vi besteg deras enda berg, vi gömde oss för regnet, vi lekte med hans kusiner och vi smög kring mellan husväggar där poliser stod utposterade och sen reste vi hem.

Det är så märkligt att vara i Stockholm, för i alla försök att vara trevlig mot människor man möter så går inget hem. Inget gensvar när man tackar för tjänster och service, och min egen oro över att vi är i vägen för alla stressade människor men kanske är det jag som är mest stressad. Det är något som kommer över mig när jag är där, som kanske för mig tillbaka till tiden när jag jobbade, levde, andades allt viktigt liv man kunde tyckas leva där. Det är långt borta nu. Samtidigt fantiserar jag om hur det skulle vara att flytta vårt liv dit.

Jag kämpade för att vara vaken tills nu, för att få sträcka ut min kropp, andas lite djupare, kanske läsa lite till, kanske sjunka ner i någon meditation, kanske maratonmessa med någon vän. D är ute på en vandring och jag berättar inget för min bror om allt som pågår, både för att det just nu inte pågår, men också för att det finns så mycket annat att prata om och så slutligen för att vi oftast har svårt att synka oss helt när våra liv ser så olika ut.

På kvinnojourens gruppterapi gjorde vi en övning senast. Den gick i stort sett ut på att man skulle välja ut fem av sina tryggaste platser och gestalta dem, ge dem färg och form på ett A3-papper. Man skulle dra streck för att beskriva hur platserna hänger ihop med en själv, och om det fanns något samband mellan dem. Slutligen skulle man se om man kunde stärka relationen till platserna, ge dem mer kärlek, uppmärksamhet, mer av sin tid. Det sista steget var att konkret bestämma några saker som man tänkte göra för att vara mer säker på att man skulle ta sig tiden. Vi har gjort samma övning med personer och då blev det så tydligt att jag nog lägger energi på till viss del fel människor. Med den här övningen blev det annorlunda, det var inte så många platser som kändes givna för mig. Men jag skrev upp mitt hem, mina föräldrars hem, skogen, havet, yogastudion och Köpenhamn. Det sista inte så mycket för platsen utan för att det var så skönt att resa bort, och för att min fina kompis bor där. Men så skrev jag ju också skogen, mitt ständiga aber som jag återkommer till. Som jag skulle vilja ha närmare till. Mest för att fullfölja övningen skrev jag upp att jag och mitt lilla barn skulle göra en utflykt till skogen i helgen. Och nu var vi där, förvisso ingen urskog men ett naturreservat vid Hammarbyhöjden. Och imorgon åker vi ut med min granne och hennes barnbarn för att grilla korv och annat skogigt. Så det stämde helt enkelt, jag rannsakade mina platser, valde ut bitar som skulle få bli större och jag genomförde det. Man får ju inga guldstjärnor, men jag är fascinerad.

Vart vi ska vet ingen

Nej, det faller inte isär. Jag faller inte i sär. Men kanske är det något annat, hösten med den klara luften, den höga himlen, kanske är det att min exman faktiskt håller sig isär och inte stör så mycket, kanske är det bara att jag fått bättre verktyg och ser honom för vad han är, och kanske är just det på grund av advokaten som faktiskt fick mig att tro på mina rättigheter, igen. Kanske är det att jag tränar, något litet varje dag försöker jag få till, kanske är det kvinnojourens grupp för oss alla där vissas historier kan krossa en, men där vi också finns i ett sammanhang tillsammans och där ledarnas envetenhet om allas vår rätt att må bättre tränger genom skalet.

Kanske är det bara känslan av att jag gjorde rätt. Och D, han går inte, just nu har han valt att stanna. Hjälper mig med att hämta på förskolan, hinna i tid till simskolan, bär kasse efter kasse med böcker ner i källaren. Inte mina vanliga böcker, utan kurslitteraturen och böckerna från mitt tidigare liv som redaktör, de som stått i ett stängt skåp och behövde lyftas ut när vi skulle skjuta bokhyllan. Nu ser jag istället en möjlighet att ge mina lakan en hylla, att träningskläderna kan få en plats och kanske, kanske kan det finnas ett hörn till symaskinen någonstans där. Och D, han bär, hjälper mig att skjuta möbler, tänker ut placeringar och försöker nog förstå var han har mig i allt det här. Och ingen av oss vet om han egentligen hjälper till att städa ut sig själv, om han ska få ett av skåpen som blev över eller om det ska bli mer plats till lakan, träningskläder och symaskiner. Jag vet faktiskt inte.

Men det är hösten, möten, idéer, kaffe med mycket mjölk och det är att faktiskt vara glad. Det är att göra alla övningar jag får från terapeuten och känna att de hittar hem i mig. Det är att vakna före alarmet kl 06 och vara pigg. Det är att äta frukost och hinna i tid.

Vad som kommer sen, det vet jag inte.

När man inte kan sova

Jag vet knappt vilken dag det är, men jag vet att jag har tagit mig igenom den här dagen. Mitt lilla barn kan få nattskräck, och alltid när han kommer tillbaka från sin pappa. Det är samma ramsa som upprepar sig varje gång ”jag vill inte jag vill inte jag vill inte” och sen kopplat till lite olika saker. Ofta att han inte vill gå till förskolan, men också annat och man kan inte veta exakt vad det betyder bara att han inte kommer minnas det dagen därpå men i mig blir det fastetsat. Och man kan bara finnas där, lugna, klappa lite och vara nära. I natt gick det över ganska snabbt, men tidigare nätter har jag burit honom fram och tillbaka i små cirklar genom lägenheten. När han somnar kommer mitt adrenalinpåslag och jag somnar inte. Lite så blev det i natt. Det blir bara för mycket för mig att finnas 110 % som mamma och sen sitta med D och prata om allt vi kan och inte kan göra och helt plötsligt känna att jag behöver finnas 110 % som flickvän också. Så ingen djupsömn, och fortbildning på extern plats, studiebesök på annan extern plats och hämta mitt barn på andra sidan stan. Det blev 25 km på min skrangliga cykel men verkligen en så fin dag. För jag var ju bara trött, ingen ledsamhet, ingen ångest, inget åh fan jag räcker inte till. Allt var intressant och roligt och jag glömde inte ens att köpa kattmat. Idag var det enda jag kunde känna att jag faktiskt räckte till. Till och med för mig själv, för jag sitter här ensam på golvet med mitt wellness & harmony doftljus i en glasskål och ska göra ”an awesome full yoga class for you to practise at home and this class is a self love class” och yes jag tänker bara ta emot det i 50 minuter, och sen, sen ska jag sova.

ps. Har redan flyttat bokhyllan till vänstra delen av vardagsrummets långsida. Måste bara bearbeta min son om att det blir bra att sälja ena soffan samt göra något åt de åtta kassar med böcker som stod i nederskåpen och var nostalgiminnen från en väldigt lång och avlägsen studietid. Nu behövs platsen för lakan och träningskläder, punkt slut.

ps2. Imorgon 09 ska jag ha ett möte med ett förlag om min, enligt mig, episka idé som kanske kan ta mitt jobb till en väldigt rolig plats. Håll tummarna för det. Vi ska hemmajobba lite, så håll även tummarna för att min son kan kolla på hålla på pyssla på för sig själv i en timme.

Ytligheter och sånt

Min katt är väldigt gullig och klarade galant att resa med tåg, bil och cykel. Just nu klarar han inte helt galant att jag vill sitta i soffan och skriva, utan vill helst ligga på tangentbordet, eller som just nu brottas med min arm. Hos mina föräldrar fanns de två andra katterna som är två små tanter. Till slut verkar de ha accepterat honom, och den lilla hunden var mest försiktigt överförtjust men fick sin viftande svans attackerad.

Jag kom hem till mitt mycket tomma hem och lämnade det mer eller mindre genast för ett yinyogapass i stan. Det var rätt val, tror jag. Övertog en övergiven tvättid och kommer ha rena kläder imorgon. Värmer på den där trötta indiska maten från i fredags och ska försöka att inte översköljas av minnena från den kvällen.

Mitt i allt krisandet kan jag nästan längta efter att mitt hem ska vara bara mitt. Så nu kommer vi till det ytliga. Jag skulle vilja byta ut madrasserna på 180 centimeter mot kanske mer rimliga 120 och skapa ett sovrum istället för en sängalkov. Ha en sängstomme, lådor, bygga en sänggavel med något fantastiskt mjukt fluffigt tyg med hjälp av min häftpistol som kan skjuta riktiga häftklamrar. Jag kanske till och med river ner den gröna tapeten som är lappad och lagad av mig när jag förra sommaren var så arg på D (har jag faktiskt för mig) och skulle klara allt själv. Kanske tar någon mild färg, kanske brunt eller varm beige.

I vardagsrummet vill jag rensa ut och ta bort en av två soffor och vinkla den mot väggen, och kanske köper vi till slut en TV men då måste det gå att göra ett mysigt hörn av den. Ytlig som jag är får det kanske blir en the frame så att inte tv-känslan ska ta över. Som det är nu finns en två meter bred och två meter hög grön bokhylla mitt i rummet, och den skulle jag vilja skjuta mot andra halvan av rummet. Så en del av rummet med bokhylla och en del utan. Det kan bli en mer rimlig rumsavdelare tror jag. Den stora vita fluffiga mattan får höra till soff-delen av rummet. Och om den andra soffan försvinner, och så även en stor sideboard i teak finns massa space kvar i rummet. Då ska jag byta ur vårt pyttelilla bord med plats för kanske fem personer till ett bord med iläggsskivor och sen ska de otroligt obekväma svarta öglanstolarna bort och vi köper något mjukt och fluffigt att sitta på (som min son vill). Så vi kan ha gäster. Så det inte bara blir jag. Så jag kan bjuda hem min sons kompisar med familjer, eller mina kompisar med barn och att det finns en rimlig plats att sitta på. Det längtar jag efter. Och mina kläder ska få en garderob i hallen och chiffongen i hallen får flytta ut, den hör till hemmaarbetskontoret under pandemin.

För att sammanfatta behöver alltså ena soffan, sideboarden och chiffongen bort. Ett bord behöver hittas, men pappa pratade om sin farmors bord som han trodde fanns i deras förråd. Stolar behöver köpas. En TV får kanske köpas då. Jag tror inte de obekväma stolarna ska bort, de får nog bara flytta till köket och ersätta pallen och den omaka stolen som redan finns där. Och sen, beroende på hur allt blir, om D lämnar mig så ska jag bränna upp den gamla sängen och köpa en ny till mig själv. Inte en helt orimlig plan, eller hur? Stolar, TV och kanske lite tapet kanske jag kan hitta plats för i min obefintliga budget eftersom alla pengar måste gå till advokaterna. Men någonstans måste något litet få gå till mig.

Och imorgon, då kommer min nya klädbeställning från Sellpy. Svarta byxor med slits. Mörkblå byxor i sammet. En röd kjol med blommor. Blå jeans till min son som presenterat sitt nya stilideal utifrån en tv-seriekaraktär. Han ska ha blå jeans, vit t-shirt och svarta skor med ett hajtandshalsband som pricken över i:et. Hösten, han och jag är redo.

Ps. Hemma i byn finns också min kusin. Fick en knapp timme med henne idag på förmiddagen och tog till mig av hennes tips om att lyssna på poden Till sängs. Ändå otippat rolig? Vi har då båda tydligen livskris och lyssnade på avsnittet ”krisernas kris”. Kan rekommendera!