En mjukare dag

Jag hör D och det lilla barnet surra i vardagsrummet. För mig fanns till slut en halvtimme att gå igenom mailen, boka om möten, inse att vissa möten kan bli ett mail och få läsa det som skrivits till mig här. Det är en vidunderlig plats, detta. Tack.

Två snälla från soc ringde under lunchen och berättade att de inlett en utredning, att de ska prata med mig, pappan och barnet. Det blir bra. Jag såg till att ringa vårdcentralen 08.01 och fick en tid för provtagning idag, eller ja en läkartid men läkaren såg ingen vits att ses före provtagning och provtagningen hade dropin och där jobbade Carlos som skrattade med min son som föll ihop på golvet över min berättelse om när jag fått en spruta i rumpan och att det gjorde jätteont. Där jobbade en kille i cafét som inte sålde glass, men killen hade köpt en låda glass till sin son som ibland var där. Och min son fick en av hans sons glassar. Av Carlos fick vi en buffé från 2022 med recept på tacos och glassdrinkar och allt glittrade och det gjorde även min sons ögon och hur kan typ exakt alla som jobbar på vår vårdcentral vara så snälla, till och med hon som bokar in tiderna som ringer upp, kollar upp, bokar om och säger ta hand om dig i slutet av alla samtal.

När jag ringde till förskolan fick jag prata med vår pedagog från småbarnsavdelningen som alltid hade tid att prata lite extra, ge tips och även säga åt mig när jag faktiskt behövde styra upp något. Hon lyssnade och jag hulkade, alltså tusan att jag alltid börjar gråta när jag ska prata med någon på telefon, och hon sa att sen är det inte lätt att vara ensam i det här som man skulle vilja dela med någon och nej det är det verkligen inte men nu kommer nog D inte glömma telefonen i ett annat rum och sen somna och nu jobbar han hemifrån med oss och det är ju lite mindre ensamt då.

Och jag noterar att trots alla ensamhetskänslor, alla tårar och allt krångel med allt som ska bokas om så bottnar jag i mig själv. I morse när gråten låg så nära funderade jag på atarax men jag orkar inte bli så trött utan jag valde att ta den här dagen för vad det är och det gick faktiskt. Ingen ångest alltså, och det känns så otroligt fint att få stå här, och veta att vi styrde kursen lite bättre idag, lite mjukare. Precis som när jag försökte väcka min son som hade huvudet ner i kudden med en stålnacke och inte lyckades fören att jag sagt att idag, då gör vi det som känns bra för dig, och hela han blev lite mjukare och jag med. Vi lekte mer, vi gick upp samma tid, vi åt lunch samma tid, vi ska äta middag nu, och vi ska sova sen och rutinerna får följa med i det mjukare. Det kommer komma andra dagar och igår kväll försökte jag knäppt nog krama mig själv från en framtida jag som vet att det gick bra.

Vad kan jag ens göra

Ingen energi kommer tillbaka. Han går på förskolan men sitter där gråtandes, kommer hem gråtandes. Idag sa jag till om något för strängt och han blev så rädd för mig att han inte vågade titta på mig på säkert tio minuter och jag kramar hobom, vaggar honom, sjunger för honom och till slut kommer vi hem och jag matar honom för något att äta har han inte fått i sig sedan mackan imorse och sakta kommer energin tillbaka och vi går på badhuset för gör något roligt för er får jag rådet och väl hemma blir han ängslig och måste han gå igen imorgon och jag försöker säga att imorgon är manana och idag är idag, och vi kan korta dagarna ännu mer om det behövs men inget hjälper, inget känns bra. Försöker ringa till D för tredje gången men han svarar inte och istället ringer jag till 1177 där en klok person svarar och min fråga är egentligen om jag ska tvinga mitt barn att gå när han mår så här och hon lyssnar och ger typ samma råd men hon är tydligare än andra med att vårdcentralen faktiskt får ta och kolla upp saker och att socialjouren har telefontid till 01 i natt och att det inte är någon tant som kollar om man har dammsugit utan det är kloka människor att prata med bara och jag känner mig så djävla ensam och jag bara önskar att jag visste vad som blev bäst men jag vet verkligen ingenting, ingenting vet jag men måste hitta lugnet och en plan.

Det där med att vara snäll

Det är måndag morgon igen, en sådan morgon när jag varit på terapi, och först plockat med tvätten i gryningen. Tänk, att bli en sån som har rutiner. En av mina första chefer sa att jag inte alls skulle döda kreativiteten med rutiner, jag skulle finna mer kreativitet om saker hade lite mer ramar. Sakta men säkert har jag försökt bygga de ramarna på ett sätt som passar oss. Sova kl 23, äta middag kl 17, badhus en gång i veckan, den lagoma mixen mellan att skrota hemma och vara ute på stordåd, tvätta varannan söndag kväll. Och sen, sitta här och dricka varm choklad för att landa efter att skakat om mitt inre.

Att vara rädd, att sätta gränser, att hålla fast i normaliteten, att hålla fast i normaliteten fastän man är rädd och att det kan betyda att man sätter en gräns. Att inte ta ansvar för hans känslor fastän man tycker synd om honom, att kunna känna medlidande men ändå sätta en gräns, att säga att man förstår att det är jobbigt men att det är inte mitt fel, det är inte mitt ansvar, det är inget som jag kan ändra på. Att försöka välja den snälla vägen, alla gånger. Hur är man snäll mot sig själv när man är rädd? Kanske genom att säga åt sig själv att det inte är konstigt, och att det inte är konstigt att skammen ligger så nära rädslan. Att skämmas över att inte räcka till, över att bli rädd, att inte rå på, att inte bara kunna fixa det här, att skämmas över allt det blev bara övermäktigt för mig. Inte måste jag väl det, kunde jag viska till mig själv. Nog kan jag få ge mig själv tillräckligt med utrymme för att orka med, för att för den sakens skull inte behöva skämmas. Och hur bra är det inte att korta dagarna den här veckan bara för att orka med att finnas till även om inget alls händer, även om katastrofen aldrig kommer. Bara ge sig själv lite kraft att resa några fler stolpar i rutinstaketet som ska finnas där så prydligt kring vårt lilla liv.

Några fler snälla saker:

Plantera blommor.

Läsa böcker, fastän de är läskiga.

Inte vika tvätten. Vika tvätten senare.

God mat.

Be om hjälp.

Säga nej.

Säga ja.

Vem vill ens tortera poeter?

Det är söndag kväll efter en långsam dag som gick snabbt, hur det nu kan gå till. Jag ville göra ingenting och gjorde det som jag ville.

Jag har lyssnat på all den nya musik som släppts i dagarna. Tjejdikter, En tid att riva sönder och nu The tortured poets department: the anthology. Textdrivet, vemodigt.

Vi ägnade åtta timmar av vår lördagskväll till ett brädspel som gick ut på att vinna rymden. Att få göra det med D och hans vänner är lite som att kliva in i en tidskapsel där vi bara dricker öl, fyller på snacks och försöker ljuga ihop allianser. Jag trodde ju alltid att jag inte kunde sådana här spel efter min uppväxt med äldre bröder och deras vänner där man aldrig fick vara med men alltid skulle tvingas att vara med av mamma. Alla får vara med, så måste det vara så där satt man massor med år yngre och inkvoterad. Klipp till idag när jag inte är kvoterad utan medbjuden och trugad och ålder spelar ingen roll och trots att reglerna simmat ut ur min hjärna minns jag mer och mer och är med, ända in i kaklet.

Jag har gråtit, så klart. Vad skulle jag annars kunna göra när jag inte vet hur jag ska fixa det här. Hur ska jag kunna fixa det? Min kompis messar men nej, han är så liten och jag svarar ja det är hjärtkrossande och vi slänger alla teorier fram och tillbaka och sen lämnar hon två röstmeddelanden där hon bokstaverar ordet rutiner fel och skojar om att hon inte ens kan stava till det men att det ska vara bra. Samma sak som mamma sa i telefon tidigare och jag gråter och säger att vi har ju rutiner och mamma säger att du gör ju inget fel, du gör ju bara rätt, han är bara ett särskilt barn. Han är ett särskilt barn, eller har han bara särskilda omständigheter? Ändå vet jag att de har rätt, min mamma och min vän, den enda lösningen är nog trygga, kärleksfulla rutiner. Min väns andra röstmeddelande handlar om hur hon inte heller orkar dra sig iväg till jobbet, att hon är sjuk så mycket och tappar sugen. Det är så allmänmänskligt det här att inte vilja vara med i ekorrhjulet. Att min son har världens bästa dag här hemma, skrotandes runt och min vän som säger att man kunde ju tycka att han bara kunde få vara hemma med sin mamma innan skolan och allt det allvaret börjar.

Jag är mörkrädd men ändå ligger jag i soffan medan skymningen faller och helt plötsligt är det mörkt och jag läser kapitel efter kapitel i Skinn som recensenterna säger kanske är det bästa vi har inom svensk krim just nu. Det här är ju den enda svenska deckarserien jag följer, och innan dess läste jag Åsa Larsson och det är kanske något med att det behöver få vara en knepig kvinna i norrländskt inland för att jag ska vilja läsa. Och då vill jag läsa allt, för det är som hem för mig. Jag är mörkrädd men måste ändå gå ner till tvättstugan och låser dörren för att vara säker på att hemmet är lämnat oberört, tvingar mig att gå lugnt för att adrenalinet inte ska pumpa precis som när jag var liten och skulle gå igenom stora knarriga huset för att kissa. Kommer upp med tvätten och lampan släcks i trappan, bebisen i grannlägenheten har slutat gråta, jag hade redan funderat på vem av mina grannar som skulle komma ut för att se vem som skriker, och jag ska precis fippla upp nycklarna och låsa upp, komma in igen när pulsen går upp och jag tänker att det var precis så här när jag lämnade min exman, snabbt ner för en trappa, in till mina grannar och sen måste dörren stängas och ingen får öppna den. Nu måste jag hinna låsa upp min dörr, ta mig in och sen låsa den bakom mig. Hade tänt sex lampor i lägenheten som välkomnar mig tillsammans med kattens gäspningar.

Det är lite drygt fem år sen, den där kvällen med trappan, grannarna, dörren. Man kunde fira sin independence day kanske. Jag berättade för D och han funderade på om det var något att fira tills han kom fram till att det verkligen var det. Vi ser en kvinna som bodde på samma skyddade boende som jag och det lilla barnet och jag blir glad över att hon ser så pigg ut. Hon var en av dem som gav perspektiv då, som hade lämnat efter 17 eller om det var 20 år. Minns så väl hur hon berättade lite om allt nere i tvättstugan där, och jag hängde upp små kläder till ett mycket mindre barn. Det blev så uppenbart att jag sluppit ifrån tidigt, att man kunde ha blivit fast så, så mycket längre. Och idag, fem år senare, går vi förbi henne, vi existerar i samma allé av träd en liten stund och vi båda är på en annan plats, en så mycket bättre plats, inte längre gömda i en källare, ute i ljuset är vi.

Det gick inte

I dubbel bemärkelse gick det inte. Mitt lilla barn skulle till förskolan men slocknar istället i mina armar, trots en frukost och en hel natts sömn. Medan jag klär på mig slocknar han igen och armarna dinglar slappt på hans lilla kropp. Vi blir hemma då, han, jag och D i en vabb-vobb-jobb symbios och hans energi kommer tillbaka, till den milda grad att den kryper in under skinnet på mig och jag blir bara så arg när han vägrar följa med mig ut, han vill bara vara inne. Arg, rasande och gråtande cyklar jag till ica och köper penséer i alla färger de har och promenerar hem i tyst protest för att låta mig gråta ut. Arg på mig själv som inte klarar av, ännu argare på min exman som inte svarar på när han kan mötas upp för att hämta honom och inte arg men orolig för hur allt ska komma att bli. Dagens katastroftankar är att jag inte kommer räcka till som mamma, att jag får lämna game over, och parallellt med att katastroftankarna trummar så skjuter jag ner dem med pilen spetsad med mitt medvetande om att det här är just en katastroftanke. Skjuter ner många sådana och förundras över att det funkar. Försöker låta mig gråta istället, och blir rasande på några tonårskillar som säger fan vad ful hon var och säkert inte ens om mig.

I dubbel bemärkelse gick det inte för läkaren sa ju kontakta förskolan som kan hjälpa med barnpsykolog, förskolan sa nej några sådana resurser har vi inte, ni måste kontakta vårdcentralen, vårdcentralen pratade med bvc som sa kontakta bup och jag ringer till bup som säger att vårdcentralen måste ta fler prover och att jag måste kontakta soc som kan hjälpa vid vårdnadstvister men att jag sen, om inget funkar kan få kontakta dem igen med en egenremiss och svara på 25 frågor. Men precis i slutet av dagen ringer bvc upp igen och lyssnar, och lyssnar och säger sen att hon ska prata med läkaren på måndag och om bup säger att de ska ta fler prover så får de göra det.

Den trippla bemärkelsen som det inte gick orkar jag inte ens ta upp för när ska jag jobba? En timme på förmiddagen satt vi bredvid varandra, jag och det lilla barnet men sen släppte vi alla skärmar och spelade spel, grejsade, bråkade mer, var ute ändå trots allt, åt lunch, lekte och lyssnade på musik. Ni vet, som vab måste få vara. Men även till min nya, extra arbetsgivare som inte ens gett mig en personalchef utan bara ett beslut om anställning får man väl vabba och det tar jag nästa vecka.

Men vet ni, inom mig är jag så lugn. Okej, jag har varit arg och ledsen idag. Men ingen ångest. Och jag tror jag ska sätta på mig en klänning och jag tror vi ska gå ut. Man kan jobba en lördagsförmiddag också. Allt är skit, men mitt liv är inte skit.

I ett hav av scilla

Jag kunde lämna honom idag. Efter två dagar hemma i stiltje, tillsammans, efter läkarbesök och ett tursamt lugnt möte med hans pappa. Vi fick genom villaförorten där vi bor och såg trädgårdarna bada i scilla. Det är min favoritblomma, sa jag.

De senaste dagarna har den påmint mig om vårens förgänglighet, att man måste stanna upp nu, annars försvinner den och man öppnar ögonen i juni.

Något landade i mig sent i går kväll. Efter att ha avklarat alla måsten på 1177 och mail till advokaten så valde jag bort skrivandet, läsandet, tittandet och valde en meditation för att grunda mig i mig. Somnade så mjukt och vaknade upp i med ett obehag i mig, en oro för ytterligare en svår morgon. Men något kom till mig, något sade att jag kunde välja det andra, det som jag kan göra. Hitta mitt lugn och bara föra min son tryggt mot det som blir bra, dvs gå till förskolan utan panik. Jag kan fokusera på det positiva, banden vi kan bygga ändå.

Det plågar mig oerhört att det delvis är min oro som påverkar honom, att vi tillsammans kan bli en virvel av oro och det har känts pressande att veta att jag måste kliva ur för att vara den vuxna han behöver. Länge har det känts så, och många gånger lyckas jag ju. Ibland inte och det är som steg tillbaka som måste återerövras. Men idag landade allt så mjukt.

Katten fick följa med och lämna och jag påminns om en bekantskap från förr som fick flyga med sina hundar pga hennes neurotiska sinne. Hon hade något sådant läkarintyg. Idag blev vår katt en sådan följekatt och den här bloggen skulle kunna pyntas av bilder hur de där två sover sked med varandra men det kommer inte bli en sån blogg. Fint är det ändå.

Och den här mamman ska gå in och ha typ en hel arbetsdag, två roliga möten och en lunch med min bästa vän.

Vi landar igen.

Det fjärde samarbetssamtalet

Mitt barn slocknar i mina armar på hallgolvet efter att jag i över tjugo minuter försökt få på honom kläderna, och ta oss till förskolan. Vi är till och med ute genom dörren utan jacka för att försöka, eftersom det ju brukar gå bra när vi väl är där. Men idag gick det inte, och väl hemma för att hämta extra byxor somnar han alltså. Jag gråter också, och istället för att ta nya tag ringer jag BVC för att se om det här kan vara någon kvarliggande infektion från den troliga covid-vändan han och D hade i mars. D har klagat över låg energi i veckor, och det lilla barnet också. Allt har varit mycket, men nu har vi ett inbokat läkarbesök imorgon och ett inställt samarbetssamtal idag.

Jag imploderade, typ? Det har varit så mycket anspänningar inför det här sista mötet, och i fredags hade jag ett eget telefonsamtal med en av familjerättssekreterarna för att berätta att jag kommer behöva backa, att varannan vecka aldrig kommer hända för mig och alla mina argument för det. Hon sa att det var bra att jag höll min gräns, att jag hela tiden varit tydlig, men att det konfrontativa, det har vi testat i många år utan att det fungerat, och hon skulle ha rådgivit mig idag innan mötet om hur man kunde tänka istället. Jag blev förvirrad men har ett förtroende för henne. Samtidigt säger hon, advokaten och kvinnojouren lite olika saker, och det blir än mer förvirrande.

Imorse innan det lilla barnet vaknade, när jag låg bredvid, då hade jag en illusion om hur vi under lång upptrappning kunde utöka en till två dagar och parallellt ha stödet från familjerätten kvar, men min exman skulle aldrig säga ja. Och jag, skulle jag palla? Det är en oerhörd anspänning med dessa samtal, men kanske gör de också något med oss? Listan vi fick framjobbad för oss, utopin i den. Det lilla barnet som förtjänar bara lugn och ro, bara förtjänar en mamma som orkar och en pappa som inte är arg. Jag står inte ut i dessa frågor.

Men kanske är det här det bästa, nu kommer det gå tillbaka till tingsrätten förutsatt att vi inte begär förlängning, och det kommer bli vårdnadsutredning och en annan sorts process och det gick inte att komma överens kommer stå stämplat på oss och vi kommer få ett beslut som kanske skaver men som jag tror att jag kommer kunna leva med men min exman kommer aldrig kunna leva med det och konflikten kommer fortsätta. Hur ska jag kunna få den att sluta?

En sko räcker

Det är torsdag natt och jag somnade inte med min son för att sova nio, tio timmar i sträck. Istället tassar jag upp för att byta några ord med D som nästan somnat. Han sa att jag varit hyper tidigare i en mataffär, medan jag nog mer tyckte att han var stissig. Jag ville ju bara att vi inte skulle glömma något, och hade lite svårt att förklara hur många kakor av olika slag vi ville ha till mannen som visade sig föredra engelska. Kanske var jag hyper, men man kan vara mer hyper än vad jag var idag.

I morse fick jag på min son en sko, och jacka för att sedan skjutsa honom på min cykel till förskolan, eller ja, vi promenerade och han grät och skrek att han hatade förskolan. Jag försökte göra allt det jag förstått och lärt mig att man kan göra. Den andra skon var med så klart, precis som överdragsbyxorna, mössan och vantarna. Väl på förskolan bad jag om hjälp och att vi skulle prata lite. Kanske är det inte så mycket förskolans fel som världens, men det var fint att se hur klokt pedagogen tog emot alla hans tankar och att han kunde formulera dem. Att han fick ont i huvudet när alla skriker (och att då kunde man få gå till ett lugnare rum) och att det var jobbigt att man fick skäll när man sprang inne fast man hade spring i benen och hur ska man göra då (och då kan man få gå till gröna mattan och göra snurrleken, eller dansa, eller köra miniröris) och att fröknarna tvingar honom att äta fast han inte vill (och det ska de inte göra, de lägger upp mat men man väljer själv). Det var bra för oss båda att bli lyssnade på och det hade varit en bra dag sen.

Det kan ju vara ett sammanträffande att de här veckorna med extra helgumgänge med pappan varit extra arga, eller så är det inte det. Det gör ju en viss skillnad, men ingen skillnad i hur man behöver bemöta det. Han får vara arg på mig för att det finns gränser, för att man inte får mer godis, för att man inte får fortsätta spela, inte får jaga katten, det går bra att vara världens dummaste mamma som man hatar då. Och han kommer ju tillbaka och allt jag vill är att vi ska komma tillbaka till varandra. Jag tror till och med att jag måste fortsätta insistera på förskolan även om hela min kropp skriker att vi skiter i det. Mitt sinne och logik försöker säga att han ändå får återhämtning före 09 och efter 14 som idag, jag vet inte om jag kan komprimera det mer. Kanske behöver han mer återhämtning, men kanske är det också bra att få vara på en plats och bara leka. Jag är tacksam för en klok förskola som tar emot och stöttar. Skolan blir bra också tror jag, mindre skrik, mer rutin och mer stimulans. Ibland tror jag han varit ständigt uttråkad på sin förskola.

En dag i parken träffade jag grannmamman som jag hälsat på när barnen var små och sen trodde jag bara vi skulle stöta på varandra mer när barnen gick på samma förskola om än olika avdelningar men hon fick ett barn till och de bor på andra änden av vår gata och vi gick alltid om varandra. Tills häromdagen när vi insåg att båda våra barn börjar på samma skola och behöver en ny vän. Det bara sken om henne och det sken om mig, och på den lilla stund vi hade babblade vi konstant och hon messade mitt nummer och dagen efter sa min son att han ville gå i samma klass som hennes son. Anar jag en ny framtid, en där man kan bonda med föräldrarna och till och med blir sugen på att bjuda hem dem på ett glas vin?

Okej, en sista tanke den här kvällen. Ett av mina sidoprojekt hade möte idag, ja, jag och min medarbetare. Vi planerade in våren, en halvdag i veckan är vad vi har att unna oss. Men kanske inte i höst? Då kanske vi kan unna oss mer tid, göra något större, eller bara unna oss mer tid och vila mer? Projektet betalar så bra att man skulle kunna låta de tio procenten i tid få spilla över och bli upp till 50 procent i tjänstledighet. Så som jag är vädrade jag direkt idén med min chef och han sa att han skulle skissa på olika upplägg till mig i kommande arbetsfördelning. Om det blir märkbart mindre belastning så kanske jag tackar ja till det och därmed också ja till typ mer tid med mig själv och vad tackar jag ja till då? Han tyckte det var bra men han tyckte det var dåligt för då skulle vi ses mindre. Så då sa jag det, att han kan få träffa mig utanför jobbet om han vill. På vår närmsta mataffär. Måste skämta bort det. Men vi har faktiskt pratat om att bjuda hem honom och hans fru, men gör man sånt? De är astrevliga, så varför inte?

Det är måndag igen

Jag testar något nytt efter att ha sett mitt kontoutdrag igår. Det här är inget mysigt café med dyr varm choklad, utan det här är biblioteket med ett ljusrum fyllt av tidningar och böcker, det här är min egen termos fylld med kaffe och en macka från min kusins bageri, ja brödet kommer därifrån men jag har skivat upp det hemma och brett en macka med cheddarost och gul paprika. Jag vill vara mer på biblioteket inser jag, och ska nog gå hit för att skriva mitt projekt på min tjänstlediga tid. Nicka instämmande mot en gammal tant som plockar ner SvD för att läsa, se ut över de tre andra som också sitter här och skriver. Under alla resor jag gjorde i min 20+ ålder tog jag mig alltid till bibliotek, det var en plats för att se vanligt liv, men också få tid och plats för det som jag även då älskade, läsa böcker och skriva ner mina tankar.

Det är terapin som fortsätter, och nu ska vi bearbeta det faktum att jag blir så rädd för min exman när han är arg, som alldeles nyss, på samarbetssamtalet. Det var svårt att få grepp om först och i mitt huvud ställde jag mig frågan om varför jag är rädd. Den frågan återkom, och återkom och jag gavs olika svar. Jag är rädd för honom för att han är arg. Jag är rädd för att det är jag som gör honom arg och vad gör det mig till för slags människa. När något sådant dyker upp blir man nästan tvungen att ta ett sidospår och ställa sig frågan om det verkligen är något som är mitt fel. Men ändå, det kvarstår, det är obehagligt att göra någon arg. Tänker på föreläsningen om att möta rättshaverister vi hade i jobbet och att man får bemöta korrekt, men när inga fler svar kan ges får man avvisa. Korrekt. Det får man göra. Det är det enda man kan göra. Så vi är tillbaka i att hålla fast i normaliteten, men också, och det här var nytt, att man kan göra det på ett lite lågaffektivt sätt, typ, jag fattar att det här är jobbigt, att det här är en stress, men jag kan inte göra på något annat sätt. Det hamnade i gränssättande, igen, och även andra människor kan man behöva säga nej till och det kanske gör dem ledsna, och är jag då en dålig människa igen. Men till människor man älskar och tycker om kan man ju säga att man är ledsen för att göra dem ledsna, det är ju exakt det som händer. Man blir ledsen över att göra någon annan ledsen, men vad händer med en om man då aldrig gör det, vad händer med en själv? Och någonstans lärde jag mig att människor som inte respekterar dina gränser behöver du inte. Först funderade jag kring min familj, där jag också brukar ha svårt att sätta gränser, men sen landade jag så mjukt i att varje gång jag ändå gjort det har det tagits emot så självklart. De behöver finnas i mitt liv. Men en person som min exman, han kräver andra svar. För det blev någonstans frågan, vad gör man när man hanterat en person korrekt, satt sina gränser, den andra blir arg, tolererar inte. Då får man säga nej.

Och tillbaka till, varför är jag rädd? Så kom till slut svaret till mig, jag är rädd för att jag sett den här personen gå från en vacker, mild, rolig människa till ett monster, så många gånger har jag sett det. Och då blir man rädd, vem som helst skulle väl bli rädd? Så jag är rädd, och jag kommer nog inte kunna ta bort det. Efter sessionen med fingerpendel pratade vi om just detta, att man inte vill bli rädd, man vill inte ha ångest, men ju mer motstånd man gör, desto svårare blir det. Så kan jag acceptera att jag blir rädd, att rädslan är något mänskligt hos mig, som vill försvara mig, och sedan ta hand om den för att så ta hand om mig själv.

Det ska gå två veckor, och vi ska fortsätta. Och innan dess ska jag kräva mina pengar och jag ska möta honom igen. Så kanske blir han arg igen, kanske blir jag rädd igen.

Det är 28 minuter kvar tills ett jobbmöte börjar och snart måste jag lämna den här platsen, min bänk med sittdyna, bord med grön färg, tak med hög takhöjd, sällskap utan att ha sällskap.

No forever home

Jag kör genom landet, åkrar, skogar, städer med min bror vid min sida. Hans barn lyssnar på ljudböcker i baksätet och vi pratar lågmält under någon timme. När vi närmar oss min stad visar jag honom utkanterna och säger trött att här kan man ju inte bo. Nej det beror väl på sa han. Vi har pratat om sommaren, semesterplaner, vår mammas annalkande födelsedag men mest av allt om relationer. Igen har jag pratat om D’s beslutsångest och hur jag inte kan kräva att han ska vilja det jag vill, hur det skulle kväva honom. Min bror står på andra sidan och har fått nog av att bli kvävd och avkrävd.

Vi rullar in i min stadsdel och jag börjar peka ut husen, berätta hur mycket de kostar. Först de dyraste, sedan de gamla arbetarbostäderna som nu är pittoreska radhus med priser därefter, sen renoveringsobjekten, parhusen och sen radhusen på min gata. Han hade precis innan sagt att det är väl vad man skulle vilja, köpa ett av de där radhusen på min gata. Men inte D, han skulle alltid bara jämföra med vad man skulle få någon annanstans, med en annan stads kvadratmeterpris. Varför kan han bara inte gilla läget istället för att fly bort? Antagligen för att han inte vill gilla läget.

Så vi står här, med våra liv, och min bror med sitt. Mitt hem är så perfekt, för mig och min son. För en person till finns inte riktigt plats, i alla fall inte om man behöver så mycket plats som D men anklaga honom inte, han vill bara ha typ lika mycket plats som jag. Mitt hem, som det är nu, kunde vara vårt forever home, om det bara vore min son och jag. Jag kom hem vid strax efter klockan åtta ikväll, klappade katten, planterade om blommor, duschade med mina tända ljus och kröp upp i soffan och det här är mitt hem, jag kan göra vad jag vill här och det kanske låter tråkigt för någon men för mig är det perfekt. Det är perfekt för mig att känna mig tillfreds med det här och veta att det här alltid finns men att man också kan orka och vilja mer, andra kvällar.

Det gör mig sorgsen att mitt hem bara känns som en tillfällig station eftersom D finns och gör att det här är tillfälligt, att vi ska vidare. Men han vill ju inte vidare? Ändå är det här inte nog för att göra slut, tror jag? Vad skulle bli bättre då? Jag skulle känna mig mer hemma i mitt hem tror jag, jag skulle gräva mig in lager på lager, färgskikt på färgskikt, hylla för hylla men skulle jag inte bara känna mig tom ändå, kanske vilja söka mig något nytt ändå för att få starta om? Han skickar mig objekt efter annons från hemnet men jag ids knappt kolla. Konstiga hus, tiotals kilometer härifrån. Känner mig egoistisk som tycker att han bara ska växa upp och vilja köpa ett radhus med mig och beklagar mig över situationen för min bror, att vi på grund av våra viljor och situationer inte verkar ha förmågan att möta varandras önskningar och därmed förpassa oss själva till det här limbot, att det kunnat vara annorlunda om vi träffat andra personer och inte varandra. Nej, men nu gjorde ni ju inte det, säger min bror. Ja, nu är det ju så här. Och om det ville jag skriva, och sen kommer jag säkert lägga locket på några veckor och månader.

Det var en fin fredag och lördag i alla fall. På något sätt kunde 24 timmar innehålla så mycket. Jag hann prata ordentligt med alla tror jag? Promenera med min syster och bebisen och fråga henne om hon inte trodde att anledningen till att vissa saker fungerar så bra nu som jobbmobb är för att jag inte orkar bry mig så mycket, och sen med min brorsdotter och hunden och prata om att hunden skulle passa på en cirkus. Prata med pappa i bilen om riktiga saker som hur det egentligen går med min ekonomi, med min brorson om oviktiga tramsiga saker som var han gömt sin godispåse, titta på mammas saker som hon gömmer på vinden bland sina skatter. Sova länge, träna, läsa böcker, äta mat och allt och det var fridfullt och vi var en familj. Snart ses vi igen för då är det kalas och vi har precis så omständigt som vi älskar planerat vad vi ska äta och hur det ska vara och bjudit de som ska komma och jag har en familj och där har vi ett forever home och alltid kommer jag jämföra allt med det huset men det får nog vara en annan historia.