I ett hav av scilla
av jagborhär
Jag kunde lämna honom idag. Efter två dagar hemma i stiltje, tillsammans, efter läkarbesök och ett tursamt lugnt möte med hans pappa. Vi fick genom villaförorten där vi bor och såg trädgårdarna bada i scilla. Det är min favoritblomma, sa jag.
De senaste dagarna har den påmint mig om vårens förgänglighet, att man måste stanna upp nu, annars försvinner den och man öppnar ögonen i juni.
Något landade i mig sent i går kväll. Efter att ha avklarat alla måsten på 1177 och mail till advokaten så valde jag bort skrivandet, läsandet, tittandet och valde en meditation för att grunda mig i mig. Somnade så mjukt och vaknade upp i med ett obehag i mig, en oro för ytterligare en svår morgon. Men något kom till mig, något sade att jag kunde välja det andra, det som jag kan göra. Hitta mitt lugn och bara föra min son tryggt mot det som blir bra, dvs gå till förskolan utan panik. Jag kan fokusera på det positiva, banden vi kan bygga ändå.
Det plågar mig oerhört att det delvis är min oro som påverkar honom, att vi tillsammans kan bli en virvel av oro och det har känts pressande att veta att jag måste kliva ur för att vara den vuxna han behöver. Länge har det känts så, och många gånger lyckas jag ju. Ibland inte och det är som steg tillbaka som måste återerövras. Men idag landade allt så mjukt.
Katten fick följa med och lämna och jag påminns om en bekantskap från förr som fick flyga med sina hundar pga hennes neurotiska sinne. Hon hade något sådant läkarintyg. Idag blev vår katt en sådan följekatt och den här bloggen skulle kunna pyntas av bilder hur de där två sover sked med varandra men det kommer inte bli en sån blogg. Fint är det ändå.
Och den här mamman ska gå in och ha typ en hel arbetsdag, två roliga möten och en lunch med min bästa vän.
Vi landar igen.
jag bor här 
Härlig mjuklandning, ge dig själv en stor dos med hejarop och klappar för allt du åstadkommer för din son och dig själv ❤
Åh men tack. Ska försöka även om det känns som att det går baklänges just nu.
Så skönt🤗
Ja, där, för en liten stund var det bara vackert.
Vill skriva det varje gång, så varför inte här. Du fångar det så fint med dina ord. Livet. Det som är allmängiltigt och det som är du. Tack.
Tack, men vad fint och vad glad jag blir. Det är ju en ventil att få försöka fånga en liten del av livet så här.
Vilken underbar insikt att få i stunden, att kunna välja det andra. Och den som flög med sina hundar, så vackert på något vis att det kan finnas ett intyg för det, låter som en snäll värld ❤
Håller med, det är verkligen en bild av en snäll värld när man kan få det space man behöver, tillsammans med sina hundar. Hon försvann i umgänget som försvann med min exman, men jag undrar ofta hur hon har det.