En bit i taget

av jagborhär

Vad är ens kärna? Jag blev fundersam på det efter gårdagens inlägg när jag skrev att jag letade efter den, att jag tappar bort den. Men den syntes tydligt i det jag skrev, sa kommentarerna. Så är det tror jag, min hjärna har någon slags direkt kanal till det skrivna, jag kan läsa det själv och känna mig främmande för tankarna.

Men jag tror inte det här sökandet efter kärna är något konstant utan känslan att jag tappar bort mig själv är starkare i vissa stunder, helgen som gick var bitvis sådana stunder.

Det jag tror kärnan är handlar om en tilltro att det kommer gå bra och en känsla av egenvärde. Typ att även jag får finnas, även det som jag värdesätter är viktigt. Ett efterled av att levt i en misshandelsrelation där allt som var jag revs sönder, trampades på, försvann ut genom sprickorna kan det så klart vara och eftersom våldsverkaren fortsätter att verka smulas känslan fortfarande ändå sönder ibland.

Att skriva ut den, igen och igen tror jag hjälper. Jag tror det hjälper mig att formulera den. Jag tror det hjälper att formulera rädslor, som den jag har att min son ska välja bort mig i tonåren för en pappa som erbjuder en annan verklighet än den jag ser framför mig. Och vore då mitt liv och alternativ ingenting värt? Ibland känns det så, som att jag skulle behöva tävla, vara någon jag inte är. Då tappar jag bort min kärna än mer.

Kommer jag få göra läxorna hemma, frågade det lilla barnet idag och jag sa ja, vi ska göra dem tillsammans, vi ska äta mellis och sitta ner tillsammans och det ska vara mysigt och jag längtar efter det och ibland kanske någon kompis till dig är här och vi kan alla göra läxor sa jag och det är min kärna, så som jag ärvt den från min barndom som var läxor runt det stora köksbordet, var att skriva glosor tills de satt, var mamma som förhörde oss och alltid hjälpte. Som hon fortfarande vill hjälpa. I söndags beklagade jag mig om mitt projekt som jag ska göra som någon slags konsult och att jag var rädd att inte orka hålla i det hela vägen, visste inte hur jag skulle börja. Men tror du inte vi kan hjälpas åt med det, frågade hon och det tror jag att vi kan. Hon kan, som hon alltid kunnat. Det vill jag också ge min son.

Typ tron på att det finns något gott i detta liv, att jag orkar medverka i detta liv, att detta liv inte gör mig utmattad, arg och ledsen, att jag har tålamod och geist för att ta mig framåt i detta liv. När jag tappar den tron, som jag nog gjorde i söndags måndags bitvis, då vet jag inte vad min kärna är. Då behöver jag plocka upp det, bit för bit, som så många gånger förr. Ett litet steg i taget, som så många gånger förr.