Måndag och solblandad snö

av jagborhär

Det är en sån måndag när jag sitter på mitt café och dricker varm choklad, idag även krämbulle. Den var underbar, och det är typ det enda som är underbart idag. Kanske kan man skriva till plussidan att den här periodens pms inte riktigt knockade mig men säkert ändå påverkade helgens oro. Ett svagt plus, tycker jag.

Det var bra att träffa min terapeut även om det ibland känns krystat att hon frågar mig ner i minsta detalj vad jag är rädd för. Men vi betar ner det, och hon säger gång på gång att han inte har rätt att styra mitt liv och jag säger att det ju är det konstiga, att mitt liv ändå krymps av rädslan för honom. Men vi kommer fram till att kartlägga triggers i nuet och det finns ju många, det blev tydligt. Men den största är nog att behöva möta min exman när han är arg. Rädslan för utökat umgänge ligger också i topp. Sen kommer min rädsla för att göra något fel i processen och det provocerande i att behöva lyssna på hans löften och lögner. Snäppet lägre låg missade samtal och krävande sms från honom. Jag blev lite förvånad när jag fick rangordna dem, och sen svara på frågan vilken del jag ville börja med. Men så går tydligen nästa steg av EMDR till, nu ska vi alltså försöka bearbeta min rädsla för att träffa honom när han är arg. Helt orimligt kan jag tycka, men också vettigt kanske? Han kan ju inte göra mig något, han har inte den makten längre, men ändå kryper det under skinnet på mig. Mentalt försöker jag ställa mig in på att det blir många sessioner som kommer följa, jag som lite grann trodde att jag var klar.

Vi ska vara lediga i veckan och vid 15.30 har jag nog hämtat upp min son för picknick i hans våningssäng. Men på fredag ska han bort igen, och fredagen därpå. Det här är ju kompromissen, det var den här eftergiften vi behövde göra för att få bort alla övernattningar mellan en vardag till en annan och jag tror verkligen det varit värt det. Det är också något jag måste hålla fast i, att det här är en kompromiss som jag valt att göra, som gör vårat liv bättre på många andra plan även om det suger just nu.

Vi avslutade terapin med en längre avslappningsövning, en resa in i trans (hoppsan tänkte jag i mitt huvud) men det var skönt. En mental vandring i ett mentalt landskap till en av mina goda, trygga platser. Det gav en stark insikt av att det finns ett jag bortom allt det här krisandet, och det är ett mycket älskvärt jag som har rätt att finnas. Vi pratade en del om det också, vem jag är bortom moderskapet. Säkert är ni många som funderat på samma sak. Det är ju en omvälvande situation att bli någons förälder, och det här med att dessutom trygga och rädda sitt barn gör att jag ofta inte ser min egen kärna. Men den vill jag gärna hitta och tid får det ta. Kanske bor den optimala tryggheten där, i den kärnan?