En insnöad lördag.

av jagborhär

Det snöar och med foten skrapar jag först ett hjärta och sedan this to shall pass för att fota. Inget verkar finnas om man inte fotar det. Har två fotoalbum fullt av bilder på mig och min son som kommer minna om pandemin när man träffade ingen och skötte all vab själv. Alltid två veckor för minsta förkylningssymptom, svårt att minnas nu. Får jag inget barn till är det högst troligt så jag kommer minnas småbarnstiden.

Det är dag sex av sjukdagar och det verkar bara bli värre, igår morse ont i halsen, igår kväll feber, idag en krankyness som jag sällan skådar hos mitt barn. Min främsta medicin är sfanytime för att faktiskt få välja film själv (jag vill se saker som bygger på typ musik som trolls, shrek, sing, då blir jag glad) och honung. En gång sa 1177 till mig att honung var det enda som empiriskt visat effekt mot hosta.

Har bråkat med D, så klart. När min egen dimma lättade så blev det så. Han var här från sjukdag tre och innan dag fem knappt hade börjat sa han att han tänkte åka, att han bara skulle handla alvedon till oss först. Då händer något med mig, och jag säger att i så fall kan han åka direkt. Han svarar att jag överreagerar och min son som planerat att ta lite tid för telefonspel får telefonen och vi går ut i köket. Jag blir sårad klarar jag av att säga. Du får handla alvedon klarar jag också av att säga. Sen säger jag att vill han inte vara här så vill jag inte ha honom här, men att det gör mig ledsen att han ser oss som något man checkar in och ut till, att jag inte vill vara hans välgörenhet, att jag vill vara med någon som väljer oss fullt ut. Han säger också saker, som att han bara känner sig i vägen, att det enda han kan göra är att hjälpa till, att han blir som en betjänt i vårt hem, att han inte gör någon nytta. Då har jag redan förklarat att för mig känns det fint att han är där, att det är sällskap och känns skönt att dela. Att man blir galen av vab, att det bara är så. Att jag inte kan tro på oss framöver, att hur skulle det bli om vi fick ett gemensamt barn. Alltså det var så lågintensivt katastrofalt och vidrigt och mitt barn svassade in och ut och D säger att han ska stanna och jag säger att jag inte vill.

På natten hade jag drömt om hur han avvisade mig sexuellt för att min exman hade varit hemma hos oss och lånat duschen. Det var en rubbad dröm och när jag vaknade upp kändes allt förvirrat. Väl vaken insåg jag att det sexuella avvisandet nog varit helt rimligt, att det skett utan samtycke. Kanske har det någon koppling till det här med att ta honom för givet. Men att sen bli avvisad i verkligheten ruckade något i mig och jag vet att jag lätt triggas av att bli övergiven i minsta lilla, och att D i sin tur har svårt med typ tillgivenhet och vi krockar så himla hårt men just idag kunde vi ändå prata, han kunde säga att jag överdrev och jag kunde formulera vad det var jag egentligen kände och efter typ tio evighetslånga minuter kramades vi och sen upphöjdes diskussionen till något som fick ha fler dimensioner. Som att D gör så många uppoffringar för oss och alltid tar alla resor från sin hemstad och sin jobbstad och hit. Som att jag nog inte skulle orka samma sak, att vara borta så mycket från mitt hem. Han tackade för den förståelsen. Som att en relation behöver luft och ny energi, som att man måste få lämna de fyra väggarna för att ta med något nytt tillbaka. Men också att det finns en sådan dysfunktionell dimension när han kan göra det och inte jag. Men också att han skulle vilja ge mig det men att det inte går. Men saker han säger gör allting bättre, och sen blir jag gladare och lättare. Han ska också åka hem, efter middagen. Han köper också alvedon, och middag. Han leker med det lilla barnet. Vi pratar över en passionscheesecake som smular ner i Sniglar och snö (usch att de ska gifta sig och M ballar ur).

Det var efter allt det här som vi är ute i snön och jag skriver this to shall pass. Och vad man kan gå om varandra i en disskussion. Vi köper godis, persiska efterrätter, tulpaner och penséer och kommer hem för att ta fram allt pyssel vi har på det stora bordet. Pratar om sänggavlar och hyllor. Jag har föreslagit att vi ska börja göra high fives för allt vi klarat, för allt vi hjälper varandra med. Allt är ofarligt, tryggt och en lördag av alla andra.