Alla sover i mitt hus

av jagborhär

Alla sover i mitt hus och äntligen är det bara jag vaken. Det har varit vabdag nummer sex idag men D tog halva så att jag kunde jäkta iväg till min lektion. Tack vare ett sinnrikt samarbete mellan mig och min son har jag också gjort ett yogapass medan han brottades med spelappar och dess elaka reklam (har efterfrågat tips på bra betalappar i en föräldragrupp så var inte oroliga, tror vi kommer få kläm på det där). Tack vare D har jag också lyckats tajma en av mina bankers telefontid och fått prata med samma Kristian som beviljade ett lån till mig och min exman för typ sex år sen. Han berättade allt om hur jag kan lösa lånet, få ut insats, hur jag ska räkna ut räntan som jag betalat in extra under de här fem åren och höll på att missa.

Det var en sån morgon när jag dessutom behövde maila båda mina advokater och inom mig kände jag en molande känsla som kändes främmande men väldigt lurig, typ dig känner jag igen. Satt bredvid min son i soffan för att äta frukost och kolla på något när jag insåg att det var stråk av ångest och en doft av speedad stress. Men mer än så blev det inte, förutom att jag berättade för D att jag nog var lite stressad över alla de här sakerna och han sa lugnt att det märks inte. Nej, allt gick ju bra. Vi åt vår frukost. Vi tränade, vi lekte, vi mailade svåra mail, ringde krångliga telefonsamtal, sammanställde bankårsredovisningar för fem år och vid klockan 11 gick vi ner till pizzerian och beställde pizza som vi åt i solen. Fårskinn på stentrapporna, katten i koppel och det här var livet på en pinne. Överallt något som sticker upp, jag tror jag såg den första pärlhyacinten.

Jag är frånvarande. Jag är rädd. Jag hittar en urstyrka. Jag klottrar i manualen till bankpapprena att du klarar det här. Jag känner sorg för en förlorad vän vill jag tro men inser också att jag liksom inte svarar henne när hon skriver utan håller mig till det praktiska i om vi kunde ses eller inte. Hamnar in i min messengerinkorg och hittar meddelanden från den 23 februari och 1 januari och 11 mars som jag aldrig svarade på. Och det är vänner som finns kvar, där jag kunde skriva att allt varit så dimmigt, att jag blev så trött när jag borde varit glad kunde jag tycka. Och hon kände igen sig, och skickar en bild på sin bebis. Jag ska skicka en krokus tillbaka och sen fortsätter diskussionen hit och dit om livet som den gjort sedan vi var 18 och låg i sängen med något som vi lyckats laga till oss själva. Och en annan skrev och tog upp tråden och vad är 23 februari när det finns tappade trådar för ett år sen eller flera.

Jag glömmer saker på jobbet och ramlar in i ett mötesrum och möts av två förvirrat glada ansikten som säger nej men gud vad sjukt vi mailar precis till dig och jag hade glömt att skriva upp något om uppstart kartläggning i kalendern och onsdagen kl 13 var plötsligt trippelbokad. Men jag bokar om till två veckor senare, jag tackar nej och jag inser att jag faktiskt bara är en person. Kanske glömmer jag för att vabben fått allt att dimma ihop, kanske är jag mer stressad än jag förstår, kanske har jag för första gången bara slappnat av så mycket att jag tillåter mig själv att balla ur för varför inte jag, alla andra får ju. Borde nog ändå prata med min chef om att mina 50 procent som blir till i april är mer än min kollegas 80 procent och att det nog är lugnt men att alla möten möten möten kanske inte kan prioriteras då. Vem kommer dö, kommer han kanske säga. Ingen, kommer jag säga. Dåså, kommer han kanske säga.

Läser ett inlägg i ekonomigrupp på facebook om en kvinna som jobbar i vården och undrar hur hon ska spara för att ha råd med sin bostadsdröm som var äldre hus eller lägenhet från sekelskiftet. Tänker först att det var en fin dröm tills det plötsligt framgick att hon bodde i Stockholm och ensamstående med en lön på 32 papp kan du laga hur många matlådor som helst, det blir ändå ingen sekelskiftesvilla. Hon kunde kanske flytta, men ville egentligen inte. Läser också att Elsa Billgren ska flytta och kikar snabbt på prospektet och ser att det de kallat sitt barns sovrum mest är en skrubb men det är ju just en sekelskifteslägenhet med fin adress. Vad kompromissar vi inte för våra drömmar, och varför har vi ens den här typen av drömmar? Varför har jag dem? Varför är något fult och annat vackert? Dels är det väl kontexten, min tid utomlands gav mig både vatten på samma kvarn, hallå det obombade Tyskland, men också det motsatta – man kanske mest gillar det som är normativt attraktivt. Alla år i mellanösternland har absolut satt spår, där det nya är status och det gamla fult, jordbävningsfarligt och degraderat. Men mest har väl min uppväxt präglat mig med över tre meter i takhöjd och rum till alla och katten. Ändå önskar jag att kvinnan som drömde skulle sluta drömma och typ gilla läget. Det är något med konsumistiska drömmar som känns typ som nej men om jag bara vägde tio kilo mindre. Skulle vi vara lyckligare i större, äldre rum? Min eviga fråga – skulle jag vara lyckligare i en trädgård än på 56 kvadrat i betong?

Jag vet inte, just nu vill jag bara lägga mina pengar på hög, läsa mina böcker, skita i att anmäla oss till simskolan (hallå, två gånger i veckan, varav ett tillfälle fredag kl 19?), vattna min himla buskros varje dag och beundra mina facing heaven plantor som kämpar. Typ klappa katten. Kanske boka en sommarsemester. Kanske boka nattåg till Umeå (det ska finnas ett badhus där, tror min son) och göra trettio armhävninar varje dag.