Det är måndag igen
av jagborhär
Jag testar något nytt efter att ha sett mitt kontoutdrag igår. Det här är inget mysigt café med dyr varm choklad, utan det här är biblioteket med ett ljusrum fyllt av tidningar och böcker, det här är min egen termos fylld med kaffe och en macka från min kusins bageri, ja brödet kommer därifrån men jag har skivat upp det hemma och brett en macka med cheddarost och gul paprika. Jag vill vara mer på biblioteket inser jag, och ska nog gå hit för att skriva mitt projekt på min tjänstlediga tid. Nicka instämmande mot en gammal tant som plockar ner SvD för att läsa, se ut över de tre andra som också sitter här och skriver. Under alla resor jag gjorde i min 20+ ålder tog jag mig alltid till bibliotek, det var en plats för att se vanligt liv, men också få tid och plats för det som jag även då älskade, läsa böcker och skriva ner mina tankar.
Det är terapin som fortsätter, och nu ska vi bearbeta det faktum att jag blir så rädd för min exman när han är arg, som alldeles nyss, på samarbetssamtalet. Det var svårt att få grepp om först och i mitt huvud ställde jag mig frågan om varför jag är rädd. Den frågan återkom, och återkom och jag gavs olika svar. Jag är rädd för honom för att han är arg. Jag är rädd för att det är jag som gör honom arg och vad gör det mig till för slags människa. När något sådant dyker upp blir man nästan tvungen att ta ett sidospår och ställa sig frågan om det verkligen är något som är mitt fel. Men ändå, det kvarstår, det är obehagligt att göra någon arg. Tänker på föreläsningen om att möta rättshaverister vi hade i jobbet och att man får bemöta korrekt, men när inga fler svar kan ges får man avvisa. Korrekt. Det får man göra. Det är det enda man kan göra. Så vi är tillbaka i att hålla fast i normaliteten, men också, och det här var nytt, att man kan göra det på ett lite lågaffektivt sätt, typ, jag fattar att det här är jobbigt, att det här är en stress, men jag kan inte göra på något annat sätt. Det hamnade i gränssättande, igen, och även andra människor kan man behöva säga nej till och det kanske gör dem ledsna, och är jag då en dålig människa igen. Men till människor man älskar och tycker om kan man ju säga att man är ledsen för att göra dem ledsna, det är ju exakt det som händer. Man blir ledsen över att göra någon annan ledsen, men vad händer med en om man då aldrig gör det, vad händer med en själv? Och någonstans lärde jag mig att människor som inte respekterar dina gränser behöver du inte. Först funderade jag kring min familj, där jag också brukar ha svårt att sätta gränser, men sen landade jag så mjukt i att varje gång jag ändå gjort det har det tagits emot så självklart. De behöver finnas i mitt liv. Men en person som min exman, han kräver andra svar. För det blev någonstans frågan, vad gör man när man hanterat en person korrekt, satt sina gränser, den andra blir arg, tolererar inte. Då får man säga nej.
Och tillbaka till, varför är jag rädd? Så kom till slut svaret till mig, jag är rädd för att jag sett den här personen gå från en vacker, mild, rolig människa till ett monster, så många gånger har jag sett det. Och då blir man rädd, vem som helst skulle väl bli rädd? Så jag är rädd, och jag kommer nog inte kunna ta bort det. Efter sessionen med fingerpendel pratade vi om just detta, att man inte vill bli rädd, man vill inte ha ångest, men ju mer motstånd man gör, desto svårare blir det. Så kan jag acceptera att jag blir rädd, att rädslan är något mänskligt hos mig, som vill försvara mig, och sedan ta hand om den för att så ta hand om mig själv.
Det ska gå två veckor, och vi ska fortsätta. Och innan dess ska jag kräva mina pengar och jag ska möta honom igen. Så kanske blir han arg igen, kanske blir jag rädd igen.
Det är 28 minuter kvar tills ett jobbmöte börjar och snart måste jag lämna den här platsen, min bänk med sittdyna, bord med grön färg, tak med hög takhöjd, sällskap utan att ha sällskap.
jag bor här 
Det är hjärtskärande att läsa om din rädsla. Ser samtalsledaren den? Det ska ju vara ett fredat rum där samtalen sker tänker jag.
Tänker också på ditt sidospår om vad det gör dig till för människa om han blir arg. Svårt att ens förstå det spåret. Du har ju bara ansvar för dig och dina reaktioner. Ingen har ansvar för någon annans reaktioner, det är helt orimligt. Den människan finns inte som inte blir arg eller gör andra arga.
Vilket leder mig tillbaka till något inlägg du skrev om ilska (har legat i influensa och inte orkat kommentera) Använd din ilska. Blir du inte rasande på att du ska tassa på tå för honom? Varför ska han få diktera allt och styra med sitt humör?
Förstår tankesättet med att kliva in i det som skrämmer men har själv också klivit ur det och använt mig av min ilska som en hävstång. På 90-talet var Harriet Learner en husgud med bl a sin bok om Kvinnors vrede, från självutplåning till självinsikt.
Jag tror kanske jag skrev otydligt i det där inlägget, för det var inte ett samarbetssamtal utan en träff med min terapeut, Sen att samtalsledaren på samarbetsträffarna inte ser/förstår min rädsla tror jag tyvärr också är sant.
Det är knepigt det där du skriver om sidospåret att jag inte vill göra honom arg. I samma session landade jag också i att det inte är mitt ansvar, att jag bara har ansvar för mig och min son, men det jag fick syn på där i sessionen var att en anledning till att jag blir så tyst, timid, tillbakadragen när han blir arg är för att jag inte vill vara orsaken. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man logiskt kan inse att det är fel, den tendensen finns ju ändå där, och för mig säkert i fler situationer. Så jag behöver jobba med det, för det är ju inte sunt, absolut inte i mina nuvarande sunda relationer. Men andras känslor är deras ansvar, så är det och till och med om det skulle handla om min son kan jag inte ta ifrån honom det att han måste lära sig att ta ansvar för sina känslor.
Jag har svårt att hitta min ilska, har alltid haft med honom. Ibland glimtar det fram, men det kan nog vara en väg framåt också. Jag beställde boken, en till mig och en till min kompis. Tack för tips!
jag hanterar både rättshaverister och arga, besvikna människor i jobbet och har fått lära mig förhålla mig till det. Det är som personen ovan skriver, alltid var och ens ansvar att bete sig korrekt, och de som inte klarar det, de kan man fortfarande bete sig korrekt mot men utan att göra avkall på sig själv. Vi har förutbestämda saker vi kan säga i givna situationer, lite som ett manus. Tex ”vi kommer inte längre i det här samtalet nu så jag tänker avsluta det”. Vi har förutbestämda ”stopp” när vi får lägga på luren eller vänligen men bestämt lämna mötet. Finns det några standardsvar du kan öva in mot din exman, såna som varken bjuder in till ytterligare samtal eller motargument men som ändå får dig att känna trygghet i stunden och ger dig kraften att säga hit men inte längre?
Alltså tack för denna fina omtänksamma kommentar. Det låter typ som exakt vad vår föreläsare gick igenom, och man kan behöva det så himla mycket. Har faktiskt fått med mig en hel del bra skills till jobbet efter alla år med att hantera min exman.
Det brukar vara lätt att ha de där standardsvaren i sms, men svårare i stunden, så det är där jag får träna. Men vissa terapeuter har jag faktiskt fått träna in scenarion för att vara förberedd, men det har mer handlat om ifall han skulle dyka upp utanför mitt hus eller dylikt.
Det är så djupt mänskligt att bli rädd för någon som hotar ens autonomi, ens självbestämmande och frihet genom (psykiskt) våld. För det är våld att visa ilska i syfte att skrämma en annan person till lydnad, och det är vad han gör när han inte respekterar dina gränser och vill utmana de auktoriteter som hjälper dig upprätthålla dem. Det vore konstigt om du inte blev rädd, och jag är ledsen att du tvingas lägga så mycket energi på att ta hand om den rädslan ❤️
Och nu måste jag varna för osorterat flum men: jag tänker på barn, och att det som skapar mest otrygghet är oförutsägbarhet. Kan det vara något liknande för dig? Nu verkar iofs på ett intellektuellt plan hans ilska vara rätt förutsägbar men på ett känslomässigt plan är det en person du en gång älskat och öppnat upp för – och så visar sig den personen vara oförutsägbar, arg och läskig. Jag tänker på våra inre barn, och hur rädd det (eventuella för igen, osorterat flum) inre barnet naturligtvis blir inför en anknytning som är rena rama Jekyll/Hyde?
Hej! Tak för den här otroligt fina och omtänksamma kommentaren. Jag tänker att det är precis som du skriver under osorterat flum, att hans oförutsägbarhet är det värsta. jag har faktiskt funderat en hel del på om min grundanknytning blev skadad i min relation till honom eftersom han var en så viktig vuxen relation, och verkligen kom under skinnet på mig innan allt brakade. Det inre barnet har absolut varit rädd iaf, något sånt här var helt nytt och främmande och verktygen jag hade med mig var helt otillräckliga. Nu är det lättare att sätta gränser och säga nej generellt, värna henne ❤
Vad fint att det landade fint hos dig ! Ditt svar knyter an till hur det var med ett väldigt signifikant ex till mig i min ungdom. Han var äldre, jag var..kantstött, efter min uppväxt. Han var fantastisk ibland, men oberäknelig. Swoopade liksom alltid in när han som mest behövdes som en prins i en vit Ford men var inte alltid helt juste. Inte megaojuste heller, men tillräckligt för att hålla en på tårna så att säga. Det pågick i åratal och jag hade så otroligt svårt att sedan gå vidare, när det var slut på riktigt. Det är många år sedan och inget barn finns i bilden men jag tror de år jag behövde för att få honom ur systemet handlade mycket om just anknytning, och att den var så instabil.