No forever home

av jagborhär

Jag kör genom landet, åkrar, skogar, städer med min bror vid min sida. Hans barn lyssnar på ljudböcker i baksätet och vi pratar lågmält under någon timme. När vi närmar oss min stad visar jag honom utkanterna och säger trött att här kan man ju inte bo. Nej det beror väl på sa han. Vi har pratat om sommaren, semesterplaner, vår mammas annalkande födelsedag men mest av allt om relationer. Igen har jag pratat om D’s beslutsångest och hur jag inte kan kräva att han ska vilja det jag vill, hur det skulle kväva honom. Min bror står på andra sidan och har fått nog av att bli kvävd och avkrävd.

Vi rullar in i min stadsdel och jag börjar peka ut husen, berätta hur mycket de kostar. Först de dyraste, sedan de gamla arbetarbostäderna som nu är pittoreska radhus med priser därefter, sen renoveringsobjekten, parhusen och sen radhusen på min gata. Han hade precis innan sagt att det är väl vad man skulle vilja, köpa ett av de där radhusen på min gata. Men inte D, han skulle alltid bara jämföra med vad man skulle få någon annanstans, med en annan stads kvadratmeterpris. Varför kan han bara inte gilla läget istället för att fly bort? Antagligen för att han inte vill gilla läget.

Så vi står här, med våra liv, och min bror med sitt. Mitt hem är så perfekt, för mig och min son. För en person till finns inte riktigt plats, i alla fall inte om man behöver så mycket plats som D men anklaga honom inte, han vill bara ha typ lika mycket plats som jag. Mitt hem, som det är nu, kunde vara vårt forever home, om det bara vore min son och jag. Jag kom hem vid strax efter klockan åtta ikväll, klappade katten, planterade om blommor, duschade med mina tända ljus och kröp upp i soffan och det här är mitt hem, jag kan göra vad jag vill här och det kanske låter tråkigt för någon men för mig är det perfekt. Det är perfekt för mig att känna mig tillfreds med det här och veta att det här alltid finns men att man också kan orka och vilja mer, andra kvällar.

Det gör mig sorgsen att mitt hem bara känns som en tillfällig station eftersom D finns och gör att det här är tillfälligt, att vi ska vidare. Men han vill ju inte vidare? Ändå är det här inte nog för att göra slut, tror jag? Vad skulle bli bättre då? Jag skulle känna mig mer hemma i mitt hem tror jag, jag skulle gräva mig in lager på lager, färgskikt på färgskikt, hylla för hylla men skulle jag inte bara känna mig tom ändå, kanske vilja söka mig något nytt ändå för att få starta om? Han skickar mig objekt efter annons från hemnet men jag ids knappt kolla. Konstiga hus, tiotals kilometer härifrån. Känner mig egoistisk som tycker att han bara ska växa upp och vilja köpa ett radhus med mig och beklagar mig över situationen för min bror, att vi på grund av våra viljor och situationer inte verkar ha förmågan att möta varandras önskningar och därmed förpassa oss själva till det här limbot, att det kunnat vara annorlunda om vi träffat andra personer och inte varandra. Nej, men nu gjorde ni ju inte det, säger min bror. Ja, nu är det ju så här. Och om det ville jag skriva, och sen kommer jag säkert lägga locket på några veckor och månader.

Det var en fin fredag och lördag i alla fall. På något sätt kunde 24 timmar innehålla så mycket. Jag hann prata ordentligt med alla tror jag? Promenera med min syster och bebisen och fråga henne om hon inte trodde att anledningen till att vissa saker fungerar så bra nu som jobbmobb är för att jag inte orkar bry mig så mycket, och sen med min brorsdotter och hunden och prata om att hunden skulle passa på en cirkus. Prata med pappa i bilen om riktiga saker som hur det egentligen går med min ekonomi, med min brorson om oviktiga tramsiga saker som var han gömt sin godispåse, titta på mammas saker som hon gömmer på vinden bland sina skatter. Sova länge, träna, läsa böcker, äta mat och allt och det var fridfullt och vi var en familj. Snart ses vi igen för då är det kalas och vi har precis så omständigt som vi älskar planerat vad vi ska äta och hur det ska vara och bjudit de som ska komma och jag har en familj och där har vi ett forever home och alltid kommer jag jämföra allt med det huset men det får nog vara en annan historia.