Den första semesterveckan

av jagborhär

Vi ska snart åka.

Igår när jag lunchade med min kollega den sista arbetsdagen pratade vi om magskänsla, skam och våra relationer. Mitt i något svammel påmindes jag om kvinnojourens övning förra hösten om att fundera vilka som var ens viktiga platser och jag vet att jag skrivit något om hav och skog. Och mitt svammel konstaterade att det är ju därför vi ska åka och tälta nu. På en strand, vid ett hav, vid ett naturreservat fyllt med skog. Obs på att vi tältar med 22 cm tjocka madrasser och duntäcken, bekväma stolar och kylväskan fylld med choklad, chips och en liten flaska gin. Jag är inte galen, men kanske är det här bara början?

Mer självständigt känns det i alla fall. Vi är liksom egna, för första gången ska vi inte åka runt. Vi ska åka dit vi vill.

Och jag hoppas det blir så underbart som vi tänker, jag och det lilla barnet. Säkert blir det inte det, men någonstans i det där kommer jag hitta ro om så bara i byggandet av sandslott utan deadline.

ps. Fick en kallelse till vårdnadsutredning med typ fem träffar och en deadline på 11 oktober så någonstans efter sommaren väntar ett nytt allvar. Soc stöd och råd ringde och sa att de la ner utredningen av typ två skäl, ett för att vi går i samarbetssamtal (men det gör vi ju inte) och två för att min exman nog kommer ha svårt att separera umgängesfrågan från de andra frågorna i en familjebehandling så vi väntar lite föreslog hon. Så mycket för den hjälpen som systemet skulle erbjuda. Den här våren har bestått av så många återvändsgränder men bvc-sköterskor, förskolepersonalen och min familj har stått bi. Det räckte, vi är ute på andra sidan nu.