Jag skulle vilja krama henne

av jagborhär

Jag försökte beskriva för henne när jag tappade min kärna, för det är något jag har funderat på . I början av relationen med min exman kunde jag förvisso var osäker, rädd men den där konstanta känslan av otillräcklighet och ångest kom senare och först då började jag nog tappa bort mig själv på riktigt.

Det är den sista terapisessionen innan sommaren, och vi fick boka om den till torsdag kl 08 på grund av öron och min exmans oförmåga att steppa upp. Det gjorde inget. Vi är här nu. Egentligen skulle vi ha pratat om ilska, eller ja, vi pratar om ilska. Jag har gjort min läxa och frågat min familj om de minns att jag var arg när jag var liten. Men de minns inte det, min storebror mindes ett bråk när han retat vår äldsta bror så han blev tokig och allt hade lett till en våldsam brottningsmatch i soffan. Min mamma säger samma sak som hon alltid säger, att hon och min syster är vädurar och krockar in i varandra och rensar luften medan jag som fisk mer simmar runt problemen, försöker vara smidig. Så hon går till era stjärntecken, säger terapeuten och ser lite road ut, men det är ju mer än så, det är lite av en symbol för våra personligheter och mamma är egentligen inte så mycket en krock-person utan mer den passiva aggressivitetens mästare. Min bror rundade av samtalet med en referens till Anders Hansens program om personligheter och att bara tio procent ska avgöras av vår uppfostran och att allt det andra är så mycket mer. Genetik till exempel, nog har vi olika jag och min syster.

Sen säger terapeuten att trauma ju påverkar och det är då vi börjar prata om kärnan. Och för kanske första gången som jag kan minnas berättar jag stapplande om hur allt började förändras v. 14 i graviditeten och det är bara en massa snor och tårar och det är nog jag nu som ser jag då, men inte riktigt når jag fram, jag ser fortfarande hennes pansar och hur hon står emot och terapeuten frågar mig om jag berättade för någon men jag vet inte det, kanske bara för min nära vän som var så insyltad i allt att hon bara hjälpte mig att sopa det under mattan. Bara hålla ut, jobba, skriva uppsats, han får inte bli arg, bara allt blir perfekt blir allt bra men det blev ju aldrig bra.

Efteråt bara fortsätter jag gråta och något behövde gråtas ut.

Jag vet inte direkt om det här är något som kan bearbetas, det är så sårigt att titta tillbaka, det är så mycket pansar, yta, fasad med just det där halvåret-året innan jag tvingade mig ut. Jag vet inte ens om jag orkar skriva om det här, och här skriver jag ju om allt? Kanske är det en fortsatt del i det där med att skriva om sorgen, för det kanske är den som ligger tät just där.

Det är också vänner som fanns då men som inte finns nu. Det är egentligen bara en person men det sticker till mer än vad som borde behövas och allt som sveper över mig är ett tungt jag orkar inte men vad skönt det vore att bara kasta av det där tunga svepande och att orka istället för att inte orka.

Jag skulle fundera, sa hon, jag skulle ha en fin sommar sa hon. Det verkade vara något som var lättare för dig nu, sa hon. Vi pratade kort om vårdnadstvisten, och hur känns det med den, frågade hon. Just nu, i denna sköra sommartid, känns allt okej. Jag känner mig så trygg i att jag roddat och fixat allt, medan min exman sladdar in med barnet 10.15 efter timmar på resande fot och frågar om jag kan köpa frukost till honom. Jag gör det, jag köper frukost, och sen går vi hem.